Göteborgsposten – 5 juni 1874, sida 2

bFT EKwAEe2 2 188 På vägen tillbaka till Göteborg tillgodogjorde vi oss den erfarenhet vi sått på nedresan, och hade nu ingen svårighet att få hästar och uppgöra våra affärer med ekjutsbönderna. Vid ankomsten till Göteborg erforo vi att Connell, Lawrence och andra beslutat att der urlasta sina fartyg. De ansågo detta för säkrast, vid betraktande af de faror, eom under närvarande tillstånd voro förenade med en seglats i Östersjön, den framskridna årstiden, som nästan omöjliggjorde ett återvändande hem före våren samt förhållandena mellan Frankrike och Ryssland, hvilka hotade med ett krig mellan dessa nationer, som också senare kom till utbrott. På dessa skäl fattade äfven jag mitt beslut, upplade fartygets last i Göteborg och lät det återgå hem med last af jern. Som vinden var ogynsam, måste det gå till ankars på Winga redd och invänta gynsam vind för den konvoj, som skulle gå vesterut utmedj norska kusten. En stark vestlig vind hade varit förherrskande under nära en månad, och voro derföre massor af fartyg, destinerade till Östersjön, dit inlapna och en större flotta der samlad än man måhända någonsin förr sett på ett ställe. Som det ej hade varit välbetänkt, att gå under segel, utan en särdeles gynnande vind, lågo på redden öfver 1200 seglare i en sträcka uppåt revieret af mer ån 10 engelska mil, fartyg af alla storlekar, från de största linieskepp och fregatter, ned till de minsta skonare, förande de olika tyska staternas flaggor. När slutligen vinden gick öfver till ostlig och en god bris sprang upp, började flottan att lyfta ankar, först linieskeppen och tregatterna, som till ett antal af 15 lågo ytterst, och derefter de högre upp på revieret liggande fartygen. Det drog ut från soluppgången till sent på natten innan alia kunde passera ut, och massor af menniskor bade samlat sig på högt liggande ställen i skärgården, för att betrakta den säkerligen ej förr sedda scenen al 1200 fartyg under segel på en gång. Några tå dagar efter det att flottan lupit ut, uppstod en förfärlig storm, som våldsamt trängde sig fram genom Sundet och Bälterna. Öfver hundra fartyg af de mindre ledo skeppsbrott eller uppfångades af båtar från danska kusten, och öfver två hundra, deribland många af de större, måste återvända till Winga med förlust af segel, ankare och kettingar, eller på annat sätt så illa medfarna, att stora reparationer voro nödvändiga, innan de kunde fortsätta sin resa. De sartyg, som hade gått vesterut och kommit i öppna sjön, ledo dockminst, då de naturligtvis voro i mindre fara för skeppsbrott och danska kapare. Sedan det nu blifvit en afgjord sak, att vi måste stanna qvar i Göteborg ötver vintern, beslöto Lawrence och jag att se oss om efter någon beqväm bostad, och voro nog lyckliga att erhålla ett par vackra rum, som ursprungligen tillhörde en våning, bebodd af general Wrangel. Huset var till storlek och utseende mycket likt Åthe assembler buildinga vid hörnet. af ÅChestunt street och tionde gatan hemma i Philadelphia. Understa våningen var upptagen af handelsbodar. I den andra bodde biskop Wivgård, med hvilken jag sammanträffat vid den ofvannämnda middagen, och i den tredje grefve Wrangel, som var gift med biskopens dotter. Der funnos i denna våning 7 rum, utom tambur och kök, och som tamiljen ej hade några barn, kunde de rum, vi bebodde, utan synnerlig afsaknad upplåtas åt osa. De vore väl möblerade, och rär vi någon gång under vintern voro inbjudna till. kalas i familjen, öppnades dörrarne mellan våra rum och den öfriga våningen. En bred stentrappa ledde upp genom huseta våningar och nedanför denna var ett rum för portvakten, som mottog bref, kort och dylikt. Generalens betjent, Mårtensson, var en präktig karl, som serverade oss med ypperliga frukostar. Middag åto vi deremot på en god restauration i granskapet. Dot torde ej ofta inträssa att ett så godt förhållande är rådande i ett främmande land mellan så många landsmän, som vi voro här i Göteborg. Vi underhöllo ett dagligt umgänge med hvarandra, besökte hvarandra i våra bostäder och utvexlade stundligen nyheter från vänner och bekanta der hemma äfvensom beträffande de politiska och kommersiella förhållandena i Europa. Vi från Philadelphia med några andra bodde inom stadens område, medan våra landsmän från New England föredrogo att bo i en förstad, kallad Maschugget, der jag först steg i land. Många bodde der i ett litet hotell, som hölls af en skotte vid namn Todd, vid hvars table dhote vi ofta samlades utgörande ett ganska stort sällskap, mest amerikanare. I förbindelse med mina besök i Todde hotell vill jag här berätta en liten tilldragelse, som hade ett för mig angenämt inflytande på min fortsatta vistelse i Sverige. Vägen från staden till Masthugget utgjordes af en smal, stenbygd körväg, som gick genom ett träsk. Några trottoarer eller hus funnos icke på sidorna. En dag då jag var på väg från staden och hade tillryggalagt ungefär hälften af nämnde väg, öfverraskades jag af en häftig regnskur, och just som jag uppspände mitt paraply, fick jag se framför mig en ung, mycket väl klädd dam, som eynbarligen var törtviflad öfver att få sin hatt och sina kläder alldeles genomdränkta innan hon kunde tå något skydd mot regnet. Jag skyndade till hennes sida och satte mitt paraply i handen på henne, hvaremot hon lifligt protesterade i ordalag, som jag ej förstod. Jag endast uppgaf namnet på den köpman i staden, red hvilken jag hade affärer, och skyndade undan så hastigt jag kunde för att sjelf söka ett ehydd mot regnet. Vid min återkomst till staden tann jag mycket riktigt mitt paraply inlemnadt på den uppgifna adresser. Jag hade vid denna tiden börjat att förstå ett och annat af de vanligaste svenska ord, och som jag ämnade att dröja några månader i Sverige tyckte jag att det kunde vara skäl att ackordera in mig i