Göteborgsposten – 4 juni 1874, sida 2

Från Utlandet. Samma dag som Times innehöll sin af oss förut antydda uppsats, hvari verldsbladet så bittert klagar öfver de pågående oerhörda krigsrustningarne, hvilka utsuga folkens lifsmust, spred sig från Berlin underrättelsen om den kongress i Bryssel, till hvilken furst Gortschakoff, Rysslands rikskansler, inbjudit de europeiska staterna. Men hvilken slumpensironi! Rikskansleren utsänder ej något program för verldsfrodens skyddande, utan uppmanar rogeringarne att skicka hvardera ett diplomatiskt och ett militäriskt ombud till den belgiska hufvudstaden, för att öfverlägga om frågor, som tillhöra folkrätten i krig, och om krigssängars behandling. Ett sämre svar kunde Times klagomål och besvär knappast hafva fått. Denna kongrese, som skall d. 15 juli sammanträda i Bryssel, är ett värdigt sidostycke till de storartade krigiska ansträngningar, i hvilka de europeiska staterna öfverbjuda hvarandra, I furst Gortschakoffs inbjudning ligger en viss ärlighet. Det är icke länge sedan, man betecknade för folken kongressens syftemål såsom den eviga fredens skapande. Nu försmå diplomaterna att slå blå dunst i ögonen på den skattdragande menskligheten; nu säger man helt öppet: Vi vilja sammanträda för att öfveriägga om, buru nästa krig skall kunna föras på ett något menskligare sätt än förut: Detta är visserligen en bitter tröst för fredsvännerna, men vi måste för vår del vida föredraga den bittra sanning, som ligger i Gortscbakoffs inbjudning, framför de honungssöta lögner, med hvilka man vanligen förskönar de faktiska förhållandena och vill undandölia, att framtiden kan uppkalla nya krig. Hela Europa känner och anar, om man än icke vill öppet tillstå det, att vårt århundrade ännu har blodiga strider att genomkämpa, innan förhållandena bli någorlunda varaktigt ordnade. Visserligen kan man vänta eller åtminstono hoppas, att den stigande upplysningen och det alltmera vaknande folkmedvotandet skola efter hand afböja krigens återkomst; men alldeles upphöra skall kriget derför icke. Drömmen om den eviga freden och det lyckliga brödratörbundet mellan alla folk måste förblifva en dröm, emedan krigets yttersta orsak dock ligger i den menskliga naturen. Det är ej ur dennas bästa sidor, som kriget härflyter, men hon utvecklar likväl dervid sina mest storartade. Den tappre, uppoffrande, trogne soldaten, som med ädelhet i sinnet förenar dödsförakt, skall alltid stå mannens ideal närmast och städse vara aktad och älskad. Den ljusa bilden af bjelteynglingen Akilles strålar nu redan genom nära tre årtusenden — och skulle vi väl ställa en Gustaf Adolf, Carl XII eller Washington så högt, som vi göra, om de icke sjeltve med högburen panna stått i kulregnet och hundrade. gånger sett döden i hvitögat? Ligger icke folkens stolthet och ära i minnet af de bloddop, som de emottagit