Göteborgsposten – 1 juni 1874, sida 2

i 44 bPltTT PÅUuYSLL Uunudu arr vjJ Örhtunun Dar gon annan själasörjare, så är det omöjligt att med lagens tvång kufva den till att gifva den af staten utsedde sin tillit och tro. Om menigheten lärt sig att anse hans myndighet såsom väsentligen andlig och hemtad från en oberoende källa, så skall den icke tro, att staten kan lösa densamma derifrån; och kyrkoherden skall antingen han är häktad eller landstörvist, i verkligheten hafva qvar den myndighet, han är till namnet berölvad. De preussiske statsmännen hafva redan dritvits till att gå mycket låvgt på den väg, de för ett eller ett par år sedan beträdde. Till att börja med fördrefvos jesuiterna, stränga bestämmelser uppstäldes i afseende på presterskapets undervisning och aflöning, och regeringen fick rätt att bötfälla eller i häkte inmana tredskande biskopar eller prester. Denna rättigbet har också utötvats utan skonsamhet, och flere biskopar ha skickats i fängelse. Men om man icke för alltid innestängde dylika lagbrytare, så skulle det naturligtvis vara omöjligt att hindra dem ifrån att åter framkomma med de anspråk, för hvilka de blifvit atraffade, och derför antogs en lag, för hvars hufvndsakliga innehåll vi förut redogjort, af tyska riksdagen, på det man skulle kunna ytterligare förfölja det ultramontana presterskapet. Enligt denna lag, kan en prest, som, då han genom domstol afsats från sin befattning, likväl utför en handling, af hvilken man kan draga den slutsatsen, att han gör anspråk på fortsatt innebafvande af sin förverkade befattning, betallas af sin stats förvaltningsmyndigheter att lemna platsen eller nedsätta sig i vissa, bestämda trakter. Skulle han det oaktadt fortsätta med utöfvandet af sin myndighet eller vägra att lyda regeringsmyndighetens påbud, så skall statens styrelse kunna beröfva honom hans medborgarrätt och fördrifva honom från tyska rikets område. Dessa bestämmelser gälla såväl för personer, hvilka utöfvat presterliga förrättningar i strid mot landets lag och som blifvit af verldslig domstol dömda för denna lagkränkning. Personer, som sålunda förlora sin medborgarerätt i en af de tyska staterna, förlorar samma privilegium i alla tyska stater och kunna endast efter statsrådets samtycke återfå dem, Enligt en annan paragraf kunna prester aflägsnas från sin vanliga boningeort, så fort som rättslig förföljelse inledes emot dem, En paragraf; som tillåter en vädjan till statens högsta domstol emot åläggandet af dessa yttersta straffbestämmelser, bifogades, säges det, i strid mot furst Bismarcks personliga motstånd och protest; men äfven dylik vädjan kan endast hejda förvaltningens åtgöranden, i händelse medborgarfåttens förlast deri innefattas. Den vädjande an till och med sättas i förvar, tills det slutliga afgörandet fattas. Denna lag gifver visserligen statsregeringarne vidsträckt makt att fördritva biskopar och prester från deras stolar och socknar. Men hvad skall man taga sig till, då de sålunda fördrifvits och deras befattningar blifvit lediga? Den preussiska regeringen befinner sig redan geåtemot denna svårighet, och hon har i landtdagen genomdrifvit en lag för att möta den. På grund af den nya tycka: lag, som vi ofvan frambållit i dess väsentliga drag, väntar man, att flertalet af de romersk-katolska biskoparne skall tvingas att inom kort lemna landet. Domkapitlen skola då, efter hvad man antager, vägra att välja nya biskopar under de förre biskoparnes lifstid, och inga lagliga medel för de lediga stiftens förvaltning skola finnas. Den nya lagen bestämmer derför, etter några paragrafer som säga att hvarje person som vill efterfölja en biskop skall upderkasta sig de nya lagbuden, huru lediga biekopsstift och församlingar skola skötas. Då en biskopsstol blir ledig, skall domkapitlet uppmanas af generalguvernören i provingen (länets höfdiog) att välja en ställföreträdare. Om icke generalguvernören underrättas inom tio dagar derefter, att en dylik ställföreträdare blifvit vald, eller om den valde vikarien icke inom fjorton dagar aflägger trohetaeden till konungen, skall kultusministern utse on kommissarie, taga om hand den reala eller annan egendom, som tillhör eller förvaltas af biskopsstolen. Denna bestämmelse är uttryckligen afsedd att i kommissariens händer lägga äfven befolkvingöns skattebidrag. Dess enda anledniog är att hindra ifriga menigheter, från att förvandla. eina penningar till Peterspenning. I händelse pastorat bli lediga, kunaa personer med patronaterätt fortfarande utöfva sin utnämningsrätt, men deras utsedde skola naturligtvis underkasta sig de nya lagbestämmelserna. Om en dylik Patrönus icke inom skälig tid gör utnämningen, öfvergår hans rätt till menigheten, och samma rätt skall af denna utöfvas, der ingen Patronu finnes. Borgmästaren i stad eller landtrådet i kreta skall då, när minst tio sjelfständiga, manliga medlemmar at församlingen så begära, inkalla ett möte af alla manliga, på liknande sätt sjelfbesutne medlemmar, och flortalets röst skall afgöra valet af en ställföreträdare eller ordinarie kyrkoherde: Kortligen, lagen vill helt och bållet bortskaffa biskoparne, i händelse de skulle tredskas, genom att öfverflytta deras stifts egendom på regeringskommissarier och genom att göra hvarje församling oberoende och sjeltstyrande. . Såsom läsaren finner, ligger det någonting despotiskt i dessa bestämmelser, men regeriogen: har likväl ytterst måst vädja till besolkningens frivilliga samtycke. I sista instansen uppmanar regeringen menigheterna: att sjelfva utse sins egna kyrkoherdar. Frågan är nuv, hurnvida besolkningen lutar tillräckligt till nrotestantiska eller gammalkatolska åsio