Göteborgsposten – 29 maj 1874, sida 1

Göteborg dem 29 Maj 1874, Redan i förra veckan berättades i norska tidningar, att konungen vägrat att sanktionera stortingets vid dess nu pågående sammanträde ånyo fattade beslut om ett tillägg till 62 i -Grundloven, hvarigenom statsrådets medlemmar skulle komma att deltaga i stortingets förhandlingar. Uppgiften, att konungen nu verkligen vägrat denna sanktion, må anses fullt tillförlitlig. Nämde 8 innehåller nu: Statsreadets Medlemmer og Embetemand, som ere ansatte ved dets Contoirer, eller Hoffets betjente og dets Pensionister, kunne ikke valges til Representanter. Genom 8S 75 puukten . är emellertid från början bestämdt, att stortinget har följande rättighet: -At kunne fordre Enhver til at möde for sig i Statssager, Kongen og den Kongelige Familie undtagne — — —. Detta senare stadgande må innebära, att staterådets medlemmar ega skyldighet, att, när stortinget så fordrar, infinna sig inför detsamma för att afgifva förklaringar eller lemna upplysningar. Det omfattar alls icke någon skyldighet för statsrådet att, så att säga, infinna sig inför skranket eller att inför stortinget sitta på de anklagades bänk, då Rigaretten ju är deras lagliga forum. Detta stadgande är således allt hvad ÅGrundlovena stiftare ansett behöfligt för att befordra personlig beröring mellan stortinget och regeringens medlemmar och möjliggöra omedelbara och muntliga meddelanden dem emellan, under det tingets förhandlingar pågå. Någon rättighet eller skyldighet för de sistnämda att deltaga i dessa förhandlingar eller att ytra sig på annat sätt än genom att besvara stortingets till dem etällda frågor, innebär naturligtvis denna punkt alldeles icke. Den är endast afeedd att göra det för stortinget möjligt att erhålla enstaka, formliga muntliga meddelanden, hvilka det kan behöfva. Huru långt statsrådens skyldighet att svara må sträcka sig, derom stadgas intet, och deras rättigheter i detta afseende äro naturligtvis af stortingets afgörande beroende. Dä man emellertid tid efter annar sordrat. att en gemensam stridsplats borde Funas, på hvilken folkmoningens organ kunde mötas med regeringen i öppen och ärlig strid och då man ansett, att den konstitutionella monarkien icke är beräknad på en isolerad verksamhet från folkrepresentationons sida utan i högsta grad på eamverken af bggge, så har man icke längre. åtnöjt sig med akristliga kommuniceringar och adressor-, och ännu mindre med stadgandet i 75. Man har påstått, att den bestående institutionen, enligt hvilken statsråden icke kunna deltaga i stortingets förhandlingar, hindrade en verksam och progressiv styrelse, att regeringen blef för mycket passiv, att den icke väcktes till några vLinitiativ, och att de genom hennes propositioner föranledda legislativa framstegen i allt för hög grad burit tillfsälligheters prägel. Den nu varande stateministern, då varande höiesteretsadvokat Stang är den, som verksammast sökt framhålla dessa olägenheter ; men det var under andra förhållanden — så försäkrar man oss — som hr Stang arbetade på att 8 62 skulle få ett tillägg, hvarigenom statsråden erhölle tillträde till stortinget; det var under andra förhållanden, som han fordrade detta tillägg ovilkorligt, utan andra förändringar i Grundloven, som skulle kunna uppväga det inflytande, som representationen nu anses skola vinna öfver regeringen, om nämde förslag blitver lag. Om man kan antaga, att förslagets nuvarande motståndare vilja tillägga Grundlovons stistare, då de velat afhålla statsrådets medlemmar från att deltaga i stortingets förhandlingar, en åtanka att bevara statsrädete sjelfständighet eller en önskan, att denna kor: poration måtte vara och förblifva ett -konservativt eloment — värt enda, såsom en brefskrifvare till N. Dagl. Alleh. angitver detsamma vara —, så är det dock visst, att man icke alltid, allraminst här i Sverge, uppfattat saken från denna sida. Det lärer också vari unionokonungen Karl Johan, som först person: ligen påyrkat det ofvan antydda tillägget till det nömda grundlagestadgandet. Det var också ge nom k. propositioner, som detta förslag till grund A —— — I — Då skola vi stanna här,