Göteborgsposten – 28 maj 1874, sida 2

—— —— —— 2 en oberoende, modig dvinna, som vågar säga jag vill och jag vill icke, och som ej vill höra nonsens af någon — kortligen en qvinna lik er, signorina! — Teck för er goda tanke om mig! sade Olla kallt. Och nu, om ni vill visa vägen, skola vi intränga i er röfvarkula. Gif mig er hand, Jasper, tillade hon vändande sig till Tressilian, som nu hunnit upp. Carvelli inträdde i öppningen, som var hög nog att tillåta honom inträda i nästan upprätt ställning. Olla smög sig in efter honom, bållande Tressilian vid handen. Röfvorne bildade jemte de öfriga fångarne eftortruppen. Mmen kom in i ett slags dunkel klippvestibul, der en lampa fästsd vid väggen brann, och der en man i pittoresk röfvarkostym väntade, tydligen i egenskap af skiltvakt. Det var han som besvarat anförarens gälla hviosling. — Har ni haft god lycka, Kapten? frågade skiltvakten, i det han noga betraktade fångarne. — Mycket god. Har ni någonsin hört mig misslyckas? frågade röfvarhöfdingen godlynt. Skiltvakten gaf ett nekande svar af uppriktigaste bjerte, såsom det lät, och Röde Carvelli gick igenom vestibulen, öppnade: en dörr i klippan och kom in i ett inre rum. Detta var den egentliga röfvarkulan för att begagna Ollas uttryck. Det var ett långt högt rum, oregelbundet till formen, med oregelbundna väggar och oregelbundet tak. Det var upplyst af ett dussin lyktor, hvilka hängde vid kedjor från klipptaket, samt äfven genom en stor eld, som brann vid rummets sida och spridde en värme som skingrade den kalla foktighef, hvilken är egendomlig för ett underjordiskt rum. Hålan var upptagen af omkring femton män, alla klädda på det sätt vi beskrifvit såsom karakteristikt för ollas tillfångatagere. En mora sällsam hop än denne