Göteborgsposten – 28 maj 1874, sida 2

— —WA KA— — Hon skrämd! utbrast den röfvare, som förde befälet näst efter Carvelli. Hon är ungefär lika skrämd som en ung lejoninna, då hon första gången ser sina siender! Skrämd! Ej mycket, tror jag! Det var tydligt, att Ollas mod hade väckt lika stor beundran som hennes skönhet. Röfvarböfdingen rodnade af harm. — Gif mig en lykta, sade han. Jag skell visa fångarne till deras cellar! ; En lykta lemnades honom, och sedan han bedt Olla följa sig passerade han genom det stora rummet i hela dess längd och gick in i en gång på andra sidan derom. Den fångna slickan följde efter, fortfarande hållande Tressilian vid handen. Mrs Popley och Jim, hvilkas band likasom förbindningarne för ögonen blifvit borttagna vid inträdet i det underjordiska rummet, följde äfven under tystnad efter med dystra miner. Den inre gången var helt kort och genom densamma kom man in i ett cirkelformigt rum, hvarest en mängd lådor, kistor och balar stodo fyllda med byte, som Carvelli under de många år han idkat röfveri förvärfvat. Till dette runda rum öppnadesa åtskilliga massiva dörrar af trä. Dessa voro alla försedda med bastanta kedjor och häsglås. Röfvarhöfdingen öppnade en af dessa dörrar och gaf tecken åt Olla att träda in. Den unga flickan kastade en försigtig blick in. Det var en liten kal oeh dyster cell utan annan utgång än den dörr, på hvars tröskel de stodo. —ej, sade Olla bestämdt. Denna duger ej! Visa osse de andra! v Carvelli stirrade förvånad på benne. — PDuger den ej? utbrast han. (Forts.)