Göteborgsposten – 28 maj 1874, sida 1

Banditerna begåfvo sig med sina fångar in på en. bergsväg. som var fullkomligt ofarbar och. på hvilken de endast kunde framtränga genom att komma den ena efter den andre. Denna väg förde till det bergfäste, som dolde Röde Carvelli och hans fruktansvärda band. XXSI. Följande sin chef, Röde Carvelli, och hållande säkert tag i sina fångars hästar, fortsatte röfvarne sin ridt på den trånga stig, som löpte vinkelrätt mot den väg, på hvilken Olla och hennes vänner hade färdats fram. Den stig de följde låg vid sidan af ett ojemnt och i otaliga krokar löpande bergspass. Sålunda tillryggalade de flera engelska mil, gradvis kommande allt högre upp, såsom det tycktes. . Slutligen liksom af en gemensam instinkt gjorde röfvarne halt i en liten däld. genom hvilken en bergsström tillryggalade sitt bullrande lopp, och hvarest bergepassets väggar reste sig tvärbranta på båda sidor. Klockan var öfver tolf, och solens strålar trängde ej fram till djupet af den klyfta, der de befunno sig. Det var en fuktighet i luften och ett slags skymning, som der rådde. Platsen tycktes lik ett grafkor. Olla, som uppmärksamt gifvit akt på den väg, hon tvingats att färdas, granskade nyfiket den lilla dalen. Röfvarhöfdingens röst afbröt hennes funderingar. — Gemaro, låt binda om ögonen på de två tjenarne, befallde Röde Carvelli. 1 En af röfvarne framtog ur sin rymliga ficka några röda ylledukar. Han red fram till Popley, som bunden och hjelplös naturligtvis var oförmögen till allt motstånd och började binda för hans ögon. Denna operation utfördes så skickligt, att föremålet för donsamma ej kunfle urskilja ens en stråle af ljus, sedan den par slutad.