Göteborgsposten – 15 maj 1874, sida 1

Denna förklaring och det plötsliga igenkännendet af henne, huru klumpigt utförda de än båda voro, bedrogo fullkomligt den redliga, tillitsfulla unga hustrun. Jasper Lowder hade varit stor, ädel, fullkomlig i hennes ögon, Hon var ej skarpsinnig eller misstänksam nog för att inse, att han spelade en roll. Den stora osannolikheten att han på detta sätt skulle återvinna bruket af sina sinnen och igenkänna henne efter det sätt, hvarpå han förut uppfört sig mot henne, föll henne ej ens i tankarne i hennes stora glädje.. — Men do känner mig nu, Jasper? sade hon slutande sig närmare intill hans sida. — Ja, Hester. — Oh, Gud vare lofvad! snyftade den stackars unga qvinnan. Jag har lidit så mycket, Jasper; jag trodde, att jag hade förlorat: dig, min älskade! Har du träffat sir Arthur och mr Tressilian ännu? — Icke ännu. Träffade du mr Guy — mr Tressilian? — Nej, svarade den omisstänksamma Hester; han har gått ut, sade hans far. Han skulle snart komma tillbaka. — Och hvar bor du, Hester? — I Gloucester, i Crown Hotel. Och vår lille gosse är der äfven, Jasper. — Åh, verkligen? Ni äro båda två ett par barn, som äro ute på resa tillsammans. Du knner ungefär lika myeket af verlden som den lille. Uppfostrad i en stel och sträng pension till dess: du blef fullvuxen, skickades du genast ut såsom guvernant till en femilj i Miinchen och känner sålunda lika litet till förhållandena ute i verlden som ett barn. Jag förvånar mig öfver, avt du vågade anträda resan till England ensam. — En qvinna vågar göra nästan allt för en person, som hon älsker, svarade den unga hustrun enkelt. — Ja, jag tviflar numera ej på det, min lilla raska