Göteborgsposten – 12 maj 1874, sida 1

— Jasper! Jasper! ropade hon med flämtande, snyftande röst. De sade mig, att du var död! De sade mig, att du var en idiot! Oh, Jasper! Hon kom emot honom med utsträckta armar. Och Jasper Lowder stod der som en staty, liksom förlamad i hvar enda lem, med ett förfäradt uttryck i sina ögon och en gråaktig blekhet utbredd öfver anletsdragen. Hade vedergällningens stund kommit för honom? XXV. Jasper Lovders första impuls, då han såg sin förorättade unga hustru, var den feges vanliga impuls — flykten. Men skrämseln öfver att se henno på Tressilian, midt under det han trodde sig säker om triumf, tycktes betaga honom all rörelseförmåga. Hennes hysteriska glädjorop läto i hans öron som dånet af en fallande lavin på väg att störta öfver honom. Och då hon hoppade ner ur droskan och sprang emot honom med utsträckta armar, fortfarande ropande hans namn och med ett af den plötsliga hänryckningen alldeles förändradt ansigte, tyckte hen, att sllt gick omkring för honom. Han blott stirrade på henne med skrämda blickar. t Och hon kom allt närmare med glädje, öfverraskning, hänryckning strålande ur hvarje drag. 3 — Oh, Jasper, utbrast hon med extas, jag har funnit dig! Man har sagt mig, att du skulle vara en idiot! Se, jag bär sorg efter dig, Jasper, min man! Hon hade hunnit fram till grinden, der han stod. Hon sköt upp den ännu mer, rusade genom öppningen och slog sina armar omkring Lowder. Han fortfor att stirra på henne med vilda, förskrämda blickar. Om hans tankar och önskningar varit dolkar, skulle den arma qvinnan ha biifvit slagtad, der hon stod. Men hon lade hvarken märke till hans tystnad eller uttryck, hon var endast medveten af