Göteborgsposten – 8 maj 1874, sida 2

mån betocknande, och om de än icke binda för framtiden, äro de likväl ett vitnesbörd som sakernas närvarande ställnivg, hvilket är ja mycket vigtigare, eom detär nästan ensamt stående. Det kan ej undgå vågon, att diplomatien i sjelfva verket sedan några år antagit särdeles diskreta vanor. Likasom en slöja ; ligger utbredd öfver makternas förbindelser och, eåsom Österrikes Röda Bok nyligen lagt i dagen genom sin betydelselöshet, de ledande tankarne ha aldrig varit mindre meddelsamma. i Men allt kommer en dock att tro, att den i främmande diplomatien arbetat mycket under i de sista åren och att den arbetat i enlighet med en på samma gång omfattande och bestämd plan. Man har först sett Tyskland komma Österrike till mötes och detta senare mottaga avancerna med en fullständig frånvaro af groll öfver Sadova o. v. Ett likrande närmande, för hvilket man tillskrifvor den tyska regeringen hedern, har derpå skett mellan Österrike och Ryssland. Det var verkligen i Berlin, som Frans Josef och Alexander II hade möte första gången. Det andra närmandet innebar tydligen någonting mer än en platonisk glömska af gammal bitterhet; det innebar, för så vidt det var upprigtigt och allvarligt, en viss öfverenskommelse angående de orientaliska angelägenheterna, hvilka hade sedan så lång tid tillbaka, alltsedan Metternich och Greklands resning mot Turkiet, varit ett tvistefrö mellan de båda makterna. Denna öfverenskommelse har, utan att hafva någonsin bestämt fastetälts genom ett diplomatiskt aktstycke, visat sig i vissa tilldragelser och särskilt genom Wienkabinettets nyligen skedda uppträdande mot Turkiets kristna vasaller. Kvilka denna öfverenskommelses vilkor än må vara, svisar den likväl tydligen, att den allmänna freden icke skall störas genom någon täflan mellan de båda makterna i de österländska angelägenheterna. Den forna enigheten mellan de tre s. k. nordiska hofven — en för öfrigt oegentlig beteckning — blef således återstäld under de nya -förhållandena. Men härvid skulle det icke stanna. Konungen af Italien har begifvit sig till Wien och Berlin, och denna resa, konungens personliga försoning med chefen för habsburgska buset, betecknade synbarligen för honom det fulla erkännandet af fullbordade fakta och en garanti för de ernådda resultaten. Ett nytt system af politiska förbindelser blef sålunda i sina grunddrag utkastadt på kontinenten. England stod ännu utanför, och dess förhållande till Ryssland hsde i anledning af Khivaexpeditionen genomgått en ganska betänklig kris. Ett någolunda hjertligt närmande emellan London och Petersburg tycktes skola vara nästan lika så svårt, som försoningen mellan dynastierna Habsburg och Savoyen måst vara. Det har dock skett, och om det än icke ingåte för all tid, angifver den icke deso midre, att de båda makterna äro för ögonblicket at försonligt sinnelag och bugade att låta de frågor hvila, som skulle kunna söndra dem, Allt synes således angifva en europeisk öfverenskommelse till förmån för de sväfvande svåra frågornas uppskjutande — med andra ord en öfverenskommelse om den europeieka fredens bevarande på grundvalen af de bestående förhållandena. Denna öfverenskommelse skall naturligtvis icke vara evig; den skall fortvara, blott så länge den kan; men den förefinnes för det närvarande, Utanför denna -konsert står dock Frankrike. Hvarken Ryssland, Österrike; England eller Italien skall vilja se ett nytt angrepp mot det landet. Frankrike kan således i det hänseendet vara trygt. Men de skola å andra sidan äfven motverka hvarje försök af Frankrike att börja ett bämndkrig, åtminstone innan det hunnit. tillräckligt utveckla sig i styrka för att kunna gifva verklig kraft åt sina ord. Det är otvifvelaktigt, att de nuvarande maktegande i Frankrike fullt inse detta och att de ingalunda sköla lättsinnigt påskynda händelserna. Allt skulle således kunna båda en tid af yttre lugn i Europa, om icke i Tyskland så farliga elementer vore i jäsning, som religionsfanaviem och socialism. Men kanske är just denna inre söndring ett ej ringa bidrag till fredens bevarande. —A 1 A 732 22