Göteborgsposten – 8 maj 1874, sida 2

nant i en engelsk familj, som bodde i Mänchen, men Jasper älskade mig, jag älskade bonom, och vi blefvo gifta. Vigseln var alldeles icke någon hemlighet, men den var privat. Efter vigseln tog Jasper mig till sitt hotell, der vi qvarstannade en månad eller mer. Oh, det har aldrig funnits en ömmare och mer god man än han! tillade dea stackars qvinnan och började åter snyfta. — Årma unga qvinna! sade sir Arthur. Hester Lowder kastade på baroneten en tacksam blick genom tårarne. ; — Det är så hårdt att veta. honom vara död; enyftade hon. Jag kan ej vänja mig vid den tanken. — Ja, det är visst härdt, sade baroneten deltagande. Det är alltid rysligt att förlora en person, som står oss nära och är oss kär, — Och han stod mig så nära och var mig så kär! mumlade den sörjande unga qvinnan. Sedan vi bott en månad eller så omkring på hotellet, hyrde vi oss en liten våning, och der bodde vi ett helt år, till dess vårt lilla barn blef födt och till dess Jaspers penningar voro uttömda; och då — hunu svårt var det ej! — måste jag återvända till mia gamla sysselsättning såsom lärarinna, och Jasper försökte få arbete på många olika sätt. Min förra busbondfru var fortfarande i Miiochen; hon hade en önnan guvernant och behöfde mig ej, men hon rekommenderade mig till en bekant familj, och hos den har jag allt sedan bott. Jag hyrde in mitt barn hos en amma. Och då Jaspers utsigtor syntes som mörkast, tog han en anställning såsom reskamrat hos mr Tressilian, er son, som Gud måtte välsigna! Jag har lagt ibop penningar under det förflutna året, och så hade äfven Jasper gjort. Efter ytterligare ett år skulle vi ha kunnat sätta upp vår skola. — Ni har ett barn? frågade baroneten. — Ja, sir Arthur — en gosse femton månader gammal, med sin fars ljusa hår och blå ögon. Min stackars