Göteborgsposten – 6 maj 1874, sida 2

-— Jag skall e ej lemna er mera, Jasper, sade den unga flickan. Hvad helst mitt öde skall blifva, skall ni dela det. Var tyst, Jasper. Jag skall stanna hos er. Det sorgsna ansigtet fick ett uttryck af glädje. Synbarligen förstod han hennes löfte. I detta ögonblick närmade sig Popley. — Miss Olla, sade han, en grupp af tre eller fyra personer står nere på stranden vid fartyget, och en af dem är mrs Vicini. Vi gjorde bäst i att gå ner till henne och undvika att träffa de personer, som befinna sig inne i hyddan. — Godt, sade Olla. Det finnes en gångstig ner för berget till den lilla bugten der fartyget ligger. Jag skall visa vägen. Kom Jasper. Hon räckte ut handen. Tressilian tog den och följde henne som ett bern. Vägen ner för klipporna ver brant och svår, men Olla tillryggalade den med största lätthet. Popley ledde sin mor, och de uppnådde alla fyra stranden utan äfventyr. Olla gick förut till den grupp, som stod vid stranden. En liten båt låg nära den, till hälften ute i vattnet. Fiskarfortyget med en man ombord låg på kort afstånd derifrån ute i bugten. Mrs Vicini gick Olla till mötes Gruppen af fiskare höll sig afsides. Olla hade ingen tid att förlora. Hon framförde sitt ärende genast. I det hon fortfor att hålla Tressilian i handen, yttrade hon: — Min tjenere har berättat mig, signora, att ni står i begrepp att återvända till er födelseort. — Ja, signorina, svarade enkan. — Han har äfven sagt, att ni önsker lemna ifrån er denne olycklige unge man, som blifvit anförtrodd åt er vård: — Ack ja, signorina! Jag kan ej föra honom med mig. Det är omöjligt!