Göteborgsposten – 6 maj 1874, sida 1

Belåten med den verkan hennes ord haft, såg hushållerskan efter honom med längtansfulla blickar. Derefter kastade hon en blick upp till Ollas fönster, hvilka alla voro mörka, som om fångarne redan gått till hvila, och slutligen blickade hon på hunden. — Allt är säkert, mumlade hon. Det skall bli en strid, och jag skulle gerna vilja se den. Jag behöfver blott vara borta en liten stuod. Jag skall gå. Lemnande vården om fångarne uteslutande åt den fruktansvärde hunden skyndade hushållerskan efter kusken. Hon hade knappt varit borta fem minuter, förr än Popley — som afvaktat detta ögonblick i den närmaste skuggrika lunden, sedan han obemärkt smugit sig bort från dansen — steg fram på den ensliga terrassen. — Jag förstod, då den gamla qvinnan smög sig bort, under det Krigger kurtiserade den mörkögda flickan, att hon ämnade locka kusken dit bort för att se, huru flickan bar sig åt, tänkte Popley. Nu är min tid kommen; den torde bli af kort varaktighet; men säkert skall det vara det bästa tillfälle som någonsin kan erbjuda sig för miss Olla till en flykt. Jag måste handla fort. — Han hade ett stycke kött i handen, hvilket han omsorgsfullt tillredt just för detta tillfälle. Han närmade sig den store hunden och slängde till honom det råa köttet. Djuret tog det mellan sina väldiga tassar och förtärde det med glupskhet. En minut senare låg hunden och vred sig i dödsryckningar och i den nästa minuten låg han död. Det såg ut som om han låg och sof, och Popley kom närmere och sparkade till honom för att göra sig förvissad om, att han var riktigt död. Derefter skyndade den trogne tjenaren in i buset och begaf sig upp på sitt eget rum. Nästan ögonblickligen kom han tillbaka med en repstege, vid hvars ena ända ver bunden en sten. Han ställde sig under sin unga herrskarinneg balkong.