Göteborgsposten – 6 maj 1874, sida 1

blo gi om, ut ven profan och populär bildning. Så länge presten ej är den lärdaste i sin församling, så länge han är främmande för något som ingår i den allmänna bildningen, blir han sjelf, och med honom den lära han förkunnar, öfversedd och föraktad. Hvaraf kommer det annars, att de s. k. bildade klasserna så gerna roa sig på prestens bekostnad, ja på religionens egen, om icke deraf, att de känna sin öfverlägsenhet öfver honom i dagens, låt vara ytliga, men dock oumbärliga odling? Med den ultraistiska kristendom, som nu börjat komma å modet, med uppkokningen af dogmer, som hvarken förekomma i bibeln eller i förnuftet, afbjelpes icke det onda; men väl kunde det, åtminstone till någon del, afhjelpas derigenom, att presterna stäldes på den plats i afseende på tidens kunskaper, som de fordom innehaft. Ett kristeligt sinne utan all lärdom är tillräckligt för åböraren, men ingalunda för hans lärare. Derför är mig ingenting vidrigare än en okunnig prest: det är som en blind målare eller en halt dansmästare. Brefven innebålla i öfrigt en mängd detaljer af stort litteraturhistoriekt intresse, städse återspeglande brefskrifvarens eget inre, hvars söndring ofta i dem framträder, Vi hafva sett åtskilliga anmärkningar göras mot, att utgifvaren meddelat i samlingen äfven sådana bref, som intygat, att skalden och biskopen i gruaden var mera en hellen än en dogmatisk kristen — men kunna ej finna dessa anmärkningar befogade. Sann och öppen visar sig nu skaldens karakter i dess verklighet; och intresset för densamma kan ej minskas, utan snarare höjas derigenom. Nu, eom förut, afvakta vi otåligt fortsättningen af brefven. Vi hafva begått en försumlighet, då vi icke redan för längesedan hos våra läsare anmält ett i typografiskt hänseende sällsynt verk, hvilket utgifvite på P. A. Norstedt Söners förlag i Stockholm och är ett nytt bevis på, huru långt boktryckerikonsten kommit inom vårt land och huru den isynnerhet främjats och utvecklats på nämnda firmas atelierer: neml. Jesus lärer i Templet, Comedla, hvilken comedia, som antages förskrifva sig från 1500:talets senare hälft, här föreligger i praktfullt färgtryck. Herrar Norstedt Söner hafva främst haft till syftemål att öfva sina talrika arbetare i färgtryck, och på deras skicklighet häri lemnar denna comedia ett särdeles fördelaktigt intyg, så att den väl lämpar sig till en prydnad ej blott i bibliofilens samlingar, utan äfven på divanbordet i den bildade verldens salonger. Sjelfva comedian behandlar, som alla dramerna från den tiden, ett bibliskt ämne (kap, 2 v. 42—54 af Lucm evangelium) hvilket framgår af titeln, men gör det fritt och ej utan poetisk förtjenst. Också antager prof. Ljunggren i sin utmärkta bok om Svenska Dramat, att stycket verkligen blifvit uppförat eller åtminstone är i detta syfte författadt. Huruvida det är original eller öfversättning, är ännu oatgjordt. Det har — för att begagna Ljunggrens analys, hvilken ej kan utföras bättre — synts förf. lockande att kunna ntfylla de enkla kon turerna, hvarmed evangelieten tecknat denna tilldragelse ur Jesu ungdom, att kunna med en viss grad af sannolikhet framställa innehållet af detta samtal med de skrittlärde, om hvilket det i bibeln blott heter, att Jesus hörde dem och frågade dem. Och liksom de gamle tyske målarne, då de rätt lefvat sig in uti och fullt gjort sig förtroliga med ett ämne ur den hel. historien, icke sunno för dess återgifvande på duken några lämpligare former än dem, hvilka de hemtade från sin egen omgisning, så har ock författaren till denna komedi hemtat utur hvardagslifvet mönstren till de taflor, han här tecknat. Josef är en ordentlig husbonde, som ser väl till att dörrarne äro låsta, då han lemnar sitt hus; han är en god fader, som icke låter något tillfälle gå förloradt för att undervisa sin son. Vid offrandet i templet tillgår så som än i dag vid offrandet i en svensk landtkyrka. Först gå männen fram med sitt offer, så komma qvinnorna, sedan de först krusat om hvem som skall gå först, liksom här hustru Cognati och Maria; efter oflringens slut läser presten välsignelsen öfver församlingen. Noggrannt angifves, att de resande först bytte om kläder, innan de gingo upp i templet, samt att de sedan återtogo sina reskläder. Samtalet i templet visar oss ett teologiskt kollegium från den sidan. Dekanus är ett mönster af höflighet, ty han finner allt, som säges, sant och riktigt. Bisitiarne, rabbinerna, öfverbjuda hvarandra i spetsfundighet. Dessa och dylika drag innebära ingenting nedsättande af ämnets helighet; de bevisa blott, att författaren inlagt hela sin själ i sitt ämne, men dermed ätven sina och sin tids föreställningar om de former, hvari verld och lif röra sig... Hela dikten får derigenom ett obeskrifligt behag. Det är en varm trobjertad ton man i den förnimmer. Vi hafva mottagit ett väl utstyrdt häfte med titeln Populära Föredrag I medicluska ämnen af d:r Wilhelm Bergsten, hvilket är det första i en bebådad längre följd samt skildrar Hjertat. Vi skatta högt dessa populära naturvetenskapliga skrifter, genom hvilka vetenskapsmännen öppna för den stora allmänheten tillträde till skapelsens verkstad och lära den att beundra allvisheten i dess anordning; men vi ställa som ett oeftergifligt vilkor, att formen för desamma är ren, enkel och klar. V; kunna ej säga detta om föreliggande skritt, hvilken författaren, fastän synbart bemödande sig om att göra sin framställning åskådlig, likväl hopar så mycket med oförklarade termer och främmande ord, att bokens njutning förutsätter ett visst mått af bildning och således icke söker att tränga ned till just de lager af allmänheten, för hvilka man företrädesvis brukar eäga sig skritva populärt. Förf, torde derför, om han vill fullfölja ein eå lofliga afsigt att lemna lättfattliga framställningar i medicinska ämnen, de der för öfrigt så väl behöfvas, mera bemöda sig om formens ötverensstämmande med planen och äfven i rent stilistiskt afseende undvika sådana osvenska satsbyggnader som t. ex. dessa punkter i förordet: Njutningen af kunskapsträdets skönare och mera utbildade frukter måste ej så sällan köpas under ansträngningar, under mödor ; under det vjutningen af dess mindre utbildade frukter å la regel () ej kosta dessa ansträngningar, dessa mödor. Se der min ursägt om, då jag nu för dessa föredrag utbeder mig Läsarens vänliga, odelade uppmärksamhet, jag dervidlag måste sätta såväl hans tankeförmåga