Göteborgsposten – 6 maj 1874, sida 1

lån samt återlemnat densamma laddad. Litteratur. De fleste af våra läsare känna helt säkert redav, att tredje häftet af Esaias Tegnörs Efterlemnado Skrifter, nya samlingen, för någor tid sedan utkommit på F. G. Beijers förlag i Stockholm, Det innehåller skaldens bref till Geijer, C. P. Hagberg, Franzen och B. v. Beskow, hvilka alla lemna nytt bevis på den srisinthet som i vissa stycken utmärkte Tegnrs lifsåskådning, isynnerhet den religiösa, i hänsyn till hvilken Tegnår var allt annat än dogmatiker, ehuru han uteslöt gagnet af förnuftets spekulation i dessa ting. Ilans första bref i samlingen till Geijer, af d. 17 febr. 1811, är i detta hänseende märkligt, såsom då han yttrar: Det har varit min innerligaste öfvertygelse, att blott och bar spekulation nödvändigt måste föra till en tröstlös skepsis och förlora sig, liksom Rhenfloden, i kärr och sand. Men då det väckta forskningsbegäret ej vill låta afspisa sig härmed, så är det en lust och glädje att se, huru filosoferna fästa viogarne med vax, liksom Icarus, och flyga tills det smälter. Ty säg mig, allt som är af något värde i silosofien, från Plato till Schilling. är det verkligen någonting annat än idel transcendens? Men en ådan transcendens är ju omöjlig genom de förmögenheter, som egentligen stå till vetenskapens disposition. Ty vetenskap kan ju icke betyda annat än ett system af vetande, och måste således vara bunden inom begreppets gränser. Men ,nu vet jag ingen ting armare hos menniskan än begreppet; och vetenskapen i sin nakna och egentliga betydelse har derför alltid förekommit mig som en fattigenstalt, som får sitt uppehälle af den rikare, diktande förmågan. Denna är det väl också egentligen, som gör oss till menniskor: hon söker ej himlen, ty hon har den redan; hon förklarar ej det högsta, ty hon ser det. Förnuftet sjelf, så vida det fattar de gudomliga tingen, är väl ingenting annat än en del af denna förmåga. Att nu metafysiken, som lefver af hennes allmosor, förhäfver sig öfver sin välgörerska, skryter öfver sin vishet och vill bestorma himlen — på kryckor, detta är också i sin ordning; ty svagueten är alltid fåfäng och högfärdig .,. Hvad är väl det stora problemet för all metafysik annat än att utfinna enheten af de ursprungliga motsatserna mellan föremål och föreställning, mellan det yttre och inre? Men denna enhet är ju redan, eburu på litet annan väg, funnen af hvarje friskt och oförderfvadt sinne. Den yttre verlden med sitt förhållande till den inre är mig ju gifver, liksom allt väsende är gifvet, genom något oändligt bättre än bevisning, genom ötvertygelse. Man kan äfven kalla det tro, ty icke tror jag en sak derföre att jag ej begriper henne, utan ehuru jag ej begriper henue, och derför att begreppet i sädana frågor icke räcker till, eller med andra ord derföre att hvarken väsende eller väsendets grund kan bevisas... Emellertid hvad angår den teoretiska nödvändigheten för merniskosinnet af en särskild uppenbarelse, t. ex. kristendomen, så kunde väl derom något tvifvelsmål ega rum. Kunde den söndring i sinuet, som just genom spekulationen kommer i dagen, ej briogas till enhet och harmoni genom någon annan religionsform än kristendomen, så blir det svårt att förklara hvarför den högsta graden af mensklig utveckling, slägtets egentliga jubelår, både i norr och söder, infalla innan kristendomens namn ännu nämndes. Lät oss tacka Gud, att vår tro är bättre, renare än de gamles; men låt oss icke glömma att mensklighetens adelsmatrikel står fullskritven af hedniska namn. Kristendomens stora företräde framför alla andra religioner ligger väl mest deruti, att försoningsideen (som är bjertblodet af all religion) deri renast framträder; men i allmänhet skulle väl mången kunna tycka att allt hvad som blott traditionsvis eller på historisk väg öfverlemnas oss, således uppenbarelse i vanlig mening, mera vore att anse såsom en särskild religionsform än som religionen sjelf, som kunde förefalla äldre och ursprungligare Hvar mensklighet finnes, der finnes äfven Gud och hans lära: de svara emot hvarandra som de begge hemisfererna. Dock erkänner jag gerna, att den stora uppenbarelsen i naturen ej gör den andra i ordet nödig. Den är tvärtom dess förklaring: den är just ordet til den förras gåta. Af sådana uppenbarelser är också utan tvifvel kristendomen hittills den yppersta: men månne derföre äfven den sista? Tror du, att himmelen är stängd för alltid? Till den mening, som våra ortodoxer ha om de tre personerna i Gudomen, fiones ju ej något spår i Bibeln. Om tilllyllestgöreisen gäller det samma, sålnada neml. som det teologiska systemet framställer den. Det är ju i sig sjelf en slagiareide, hädisk både mot Gud och förnuft, I allmänhet kan jag icke fatta försoningen annorlunda än som ett fortgående faktum i menniskohjertat. Såsom ett isoleradt, historiskt faktum, fulländadt. i ett ögonblick och utan någon symbolisk betydelse, må den gerna för mig vara ett mysterium, således ej kunna begripas. Olyckan är endast den att hon ej heller kan tros. I ett bref till Franzön al d. 13 nov. 1825 yttrar Tegnr med sin vanliga öppenhet dessa tänkvärda ord, hvilka ännu i våra dagar äro tidsenliga: Reformationen, som i eå många andra afseenden, t. ex. i dogmatiskt, var blott polemisk och antog mycket endast derföre att den var den raka motsatsen till katolicismen, förändrade äfven efter samma grundsatser presterskapets verkningskrets och best immelse. I ställer för katolska prelater och munkar, som voro söndrade från nationen och endast genom ett teokratiskt band bängde tillsammans dermed, uppkom ett populärt presterskap, som endast utgjorde den lärande delen af folket, folkets eget religiösa medvetande, att jag så må säga, icke utom men inom det. Deraf vårt löningssätt — i naturalier, våra boställen, religionens indelningsverk, med ett ord hela det sköna, patriarkaliska elementet af ett protestantisk presterskap. Detta är förträffligt, är det enda rätta, så länge ännu sederna äro enkla och presten kallas och är kära far inom sin församling, så länge kan anun joka hlatt oanam holedan of nltt ball