Göteborgsposten – 5 maj 1874, sida 1

silian godt tillfälle att se och lära känna den lille arfvingen till godset. Ung såsom Guy — ung såsom jag var, Blanche, fattade han dock ett stort tycke för mig och önskade ofta, att försynen hade gifvit honom en sådan son. Under sin sista sjukdom uttryckte han farhågor, att ni skulle blifva ett byte för någon äfventyrare, och hoppades, såsom jag nämnde, att ni en dag skulle gifta er med arfvingen till Tressilian. Min far önskar ifrigt vårt giftermål, och: jag, Blanche — behöfver jag säga er, att jeg brinner af längtan att få kalla er för min? Vill ni gifva mig denna lilla hand, Blanche? Vill ni gifta er med mig? En känsla af outsäglig lycka uppfyllde hela hennes varelse. Denne ädle Guy, tänkte hon, han som var värdig att gifta sig med en prinsessa, älskade henne! Var en sådan lycka möjlig? — Tala, Blanche, återtog Lowder orolig öfver hennes tystnad. Säg att ni älskar mig, Blenche, säg att ni vill blifva min! 11 Den lilla hand, som dragit sig ur hans, smög sig nu sakta tillbaka dit, och en minut derefter upplyftades de rodnande ansigtet mot hans, och i de lyckliga ögonen och på de darrande läpparne läste Jasper Lowder hennes svar. — Ni älskar mig? utbrast han hänryckt. Och flickan svarade sakta, i en hviskning så svag och ljuf, som om den varit en sommarvinds suck: — Ja, Guy. Jasper Lowder tryckte utom sig af förtjusning der lilla handen. Han hade beröfvat Guy Tressilian hem, vänner, samhällsställning och en ädel fars kärlek. Och nu hade han stulit en kärlek, som spirat upp i denna rena trofasta själ för Guy Tressilian. Äfven der hade han tillegnat sig. Falske vän! Hvilket förräderi kundo vara mera låg än detta?