Göteborgsposten – 5 maj 1874, sida 1

Men mycket större uppseende än detta barns och denne gubbes död, har väckts af det engelska parets sjelfmord i det förnäma britiska hotellet vid rue Caumartin häromdagen. Några tusen menniskor vandrade till la Morgue dagen efter, då tidningarne berättat händelsen; men det var jemförelsevis blott ett fåtal, som fick se liken, ty redan efter ett par timmar flyttades dessa ifrån de svarta marmorbänkarne i försalen in i det inre rummet, der allmänheten icke utan särskildt tillstånd får komma in. — Jag vet icke, om möjligen Göteborgsposten förut har meddelat sina läsare denna sak, som under 24 timmar sysselsatte alla tidningarne. Eljest var sammanhanget dermed följande: ett ungt par, han vid pass 30, hon omkring 20 år, begge, såsom det ville synas, personer af distinktion och rikedom, ankommo från London med morgontåget och togo in i ett af de förnäma hotellen nära stora boulevarden. De tillbragte dagen i sina rum, dinerade sent och gingo tidigt till hvila. Den följande dagen befunnos de döda af blåsyra, hon hvilande sitt hufvud mot hans bröst och begge hållande hvarandras händer. De hade vidtagit det försigtighetsmåttet, att öfverallt bortsprätta på sitt linne och sina kläder de ställen, hvarest initialer eller namn voro märkta. — Hvilken sorglig historia gömmer sig bakom denna tragiska upplösning, och hvilka voro i lifstiden de handlande personerna? Det är hvad ännu ingen vet. Hela den engelska kolonien i Paris, sjelfva ambassadören lord Lyons icke undantagen, kar gjort den ovana vandringen till en plats så shocking som likhuset bakom Notre Dåme, men, så vidt jag känner, utan något resultat. För min egen del skall jag, som såg dem ute i det offentliga rummet, aldrig glömma den anblick de framställde på la Morgue. Döden hade ännu föga förändrat dem, man såg att de nyss hade varit unga, vackra och fulla atlif och styrka; de nakna kropparne, föga skylda af ett stycke vaxduk, kastadt deröfver, bröto sällsamt af mot omgifningen och de på de svarta marmorbäddarne liggande sidokamraterna i döden — den gamla lumpsamlerskan som fiskats upp ur Seinen efter en månads lång hvila på strömbottnen och den från en byggnadsställning nerfallne och till en oformlig massa krossade muraren — likasom gulduren, juvelringarne och de eleganta kläderna öfver deras hufvuden bildade en kemsk kontrast med de eländiga paltorna till höger och venster. Sjelfmordet är, om man ser rätt till saken, blott en speciel yttring af den samma allmänna demoralisation, som födt kommunens illbragder, mordbränderna och morden, helgerånen och plundringarne. Det är regeln i vår tid att estersträfva lefnadsnjutningen genom alla möjliga medel. och lyckas man icke att uppnå den efterfikade frukten, så dör man heldre. Den materialistiska lifsuppfattningen kan logiskt icke föra till något annat mål. En man, som kan smickra sig med att ba åstadkommit ett verkligt under i det moderna franska sambället, en fullkomlig enhällighet i opinionen, är hr Piccon, hvars förut ganska okända namn på den aldra sista tiden varit på allas läppar. Det är sant, att denna enhälliga opinion varit riktad emot honom, hvilket väl något förminskar sötman af saken, men underverket är i allt fall lika stort. Och hvad har han då gjort för att åstadkomma ett sådant resultat? Ingenting annat än att, ehuru fransman genom eget val och represevtant för sin stad, Nizza, i den franska nationalförsamlingen, vid ett half-offentligt tillfälle hållit ett tal, hvari han i något dithyrambiska ordalag uttrycker sina förhoppningar att se Nizza åter hemtalla till Italien. Indignationen häröfver är högst uppbygglig att skåda, och icke minst de tidningar, som medvetet eller omedvetet för hvarenda dag arbeta på Frankrikes upplösning och undergång, utgjuta rågade skålar af patriotisk galla öfver povero Piocone. Jag vill visst inte taga hans parti; men finnes då ingen förmildrande omständighet? Man skulle utan tvifvel kunna söka att finna en sådan i tit. Piocons anslutning till de moderna kosmopolitiska idåerna, hvaråt han velat gifva ett mera konkret uttryck, men som kom att falla något mal-ä-propos. Men det finues också en annan ursäkt, som verkligen lärer vara den rätta, ehuru den icke offentligt utsäges och hvars förmildrande kraft jag för resten vill lemna i dess värde: — det var mot slutet af middagen, der utom god mat äfven godt vin vankats i öfverflöd, och hr Piccon var rent ut sagdt en smula på röken! För några dagar sedan afled general Cavaignacs enka efter en. operation för kräfta i bröstet. Den aflidna var under sin makes lifstid mycket högt uppburen icke allenast inom familjekretsen utan äfven inom partiet. Efter generalens död blef hon snart glömd, och hon lefde länge i fullkomlig tillbakadragenhet, eg