Göteborgsposten – 5 maj 1874, sida 1

Bref från Paris. GKorrespondens till Göteborgs-Posten). : Paris den 27 april 1874. Våren är kommen, och ängarne bundo så raskt på sina kransar under några dagar, att de fingo dem färdiga i ett enda tag. Lika hastigt, öfvergick temparaturen ifrån en ganska gråduskig kyla till komplett sommarvärme, till mycken fröjd för den stora mängden af menniskornas söner, enkannerligen barn, botanister, utvärdshusvärdar samt kapplöpningsfarare, och skådad med något misenöje af ett ringa såtal, hvaribland märkas giktpatienter, teaterdiroktörer och damer ofärdiga i afseende på vårtoiletter. Emellertid och i trots af det möjliga knotet går våren sin bana framåt med glans, stödd på landets, af den herrligaste sol upplysta, majoritet; konserterna i Champs Elysöes, som äro säkrare sommartecken än flyttfåglarnes återkomst och väderleksbyråns rapporter, ha redan börjat; mairen och kommunalrådet i Nanterre ha utsett sin rosenflicka för året och utsatt dagen för hennes kröning; blomsterexpositionen, den årliga, som eger rum i industripalatset vid Champs Elye6es i maj månad samtidigt med Salonen-, har utsett ein jury, såsom hvars främste ledamot figurerar direktören för de Rothschildska trädgårdarne, vår landsman hr Bergman; annonserna från badorterna börja fylla den fjerde sidan i tidningarne, och den allmänna pantlåneinrättningen mottager för hvarje dag till belåning ett orimligt antal vinterpaletåer och doffelkappor. Att ifrån ett så vackert ämne som naturens pånyttfödelse genom våren direkte öfvergå till någonting så ruskigt som sjelfmordsepidemien, torde synas oförlåtligt, och jag tår onekligen bedja om ursäkt, att jag ånyo upptager denna ohygglighet. Men denna epidemi — jag kan ej begagna något lämpligare uttryck — blir allt mer och mer förskräcklig, och de dagliga bulletinerna i morgontidningarne om den föregående dagens dödsskörd blifva allt homskare. I förra veckan var det en gymnasist, som sköt sig för att han blifvit underkänd i studentexamen ; i denna veckan, då antalet af sådana olyckliga, som här är i fråga, ingen dag varit mindre. än fem, ha ännu mera upprörande fall inträffat. Åldersnivån har nu nedgått till tolf år, ty denna späda ålder hade en liten flicka, som i går kastade sig i Seinen. Och samma dag dödade sig en 74 års gammal man, en artist vid namn Tassaert, genom kolos, föranledd dertill genom den djupaste nöd. Tassaert var likväl en man, hvars arbeten på sin tid varit eftersökta och ganska högt betalda, han har utfört flera af de stora bistoriomålningarne i Versailles, och en hel mängd af hans arbeten äro välbekanta för den franska allmänheten genom gravyrer och litografier. Han hade fått både den tredje, den andra och den första medaljen vid konstutställningarne, men åldern hade kommit ech med den krämporna och nöden, och han visste slutligen ingen annan råd än att taga detta förtviflade steg.3