Göteborgsposten – 5 maj 1874, sida 1

Han längtade att gifva den unga flickan en älskares famntog och gjorde inom sig det löftet att bereda sig denna njutning vid sin återkomst till slottet. Nu nöjde han sig med att hålla hennes hand under en varm tryckning. — Min, min, hviskade han. Detta ögonblick ersätter mig för allt! För all den låghet, grymhet och falskhet som utöfvades mot en man, som älskat och litat på honom som på en bror, menade han kanhända. — Ni älskar mig, Blanche? hviskade han i en ifrig, passionerad ton. — Ja, Guy, stammade den unga flickan med sänkta ögon. Jag har alltid älskat er. Sir Arthur har berättat mig så mycket om er godhet och era egenskaper, att jag — jag älskat er i flera år. ; Lowder fick en något mörkare min: Det var således i verkligheten ej en kärlek, som väckts af honom, hans blickar och småleenden, hans ord och utseende, utan den tillhörde Guy — den stackars svagsinte Guy. I denna upptäckt var en bitter droppe gjuten i hans lyckas bägare, som för ett ögonblick grumlades. — Jag har aldrig älskat någon annan än er, Guy, sade Blanche blygt. Och ni, har ni älskat förr än nu? , Hennes ögon voro fortfarande sänkta, och hon såg ej den sällsamma förändringen i Lowders ansigte. Hennes oskyldiga fråga kallade tillbeka en del af hans förflutna lif, som han försökt att för alltid förjaga ur sitt minne. Ett annat ansigte tycktes komma emellan honom och denna nya kärlek — ansigtet af henne, till hvilken han skrifvit ett bref under adress Åmrs Hester Lowder-. Ett hemskt småleende sväfvade öfver hans läppar, då han svarade: — Nej, Blanche; jag har aldrig älskat förr. Det måste ha varit ett vänligt öde, som bevarat mitt hjerta fritt för er! Ingen annan qvinna har någonsin kännt mina kys