Göteborgsposten – 4 maj 1874, sida 2

Å Från Riksdagen. (Forts. fr. föreg. n:r.) För fortsättningen af diskussionen rörande dechargebetänkandet i Första kammaren redogöra vi efter St. Dagblad som följer: Hr von Koch ogillade, att man i en fråga som den förevarande afgåfve reservationer; ty äfven om man sympatiserade med reservanten, hindrades man ; af sin öfvertygelse att yttra sig. Tal. trodde att det var första gången en utmärkt rättslård i konstitutionsutskott (br Rydin) afgifvit en reservation, då han förut alltid der inom sökt undertrycka dylika. Hr Hallenborg yttrade sig förnämligast om ståtbållarefrågan, dervid åberopande sin reservation. Tal. var belåten med att frågan fått en lösning, ehuru han ej var nöjd med det sätt, hvarpå detta skett. Han hade väntat att utskottet skulle egnat denna fråga större uppmärksamhet, men ömheten mot Norge hade i sista stund afgjort hennes utgång. Talaren trodde dock, att det ej var så farligt med den norska finkänsligheten; Norge ville nog åtnjuta sina rättigbeter, men det fordrade inga eftergifter. Hr von Ehrenheim tyckte icke precis om reservationer sådana som de föreliggande och skulle i hvad på honom berodde för framtiden söka motverka dem. I afseende på ståthållarefrågan var tal. i likhet med reservanten, belåten med att den blitvit lyckligt löst. Beträffsnde det parlamentariska styrelsesättet, trodde tal. att det ej vore så fördelaktigt, om ett sådant utvecklade sig hos oss, hvilket också icke torde ske så snart. Grefve H. Hamilton uttalade sig till en början om justitiestatsministern Adlercreutz afskedstagande och den öfverraskning detta väckt; men detta afsked hade dock ej mera angripit riksdagens perver än att denna kunde tåla vid en skakning till. Tal. ingick härefter i en betraktelse öfver våra ministrars oklara atällning, huru de å ena sidan äro beroende af konungens fFörtroende och huru de å den andra. utan att derför vilja göra sig populära, måste-kunna påräkna ett stöd hos riksdagen. Till detta senare äter erfordras en majoritet och att dennas grundsatser äro fulk utpräglade. För sin del kunde tal. ej med bestämdhet uppgifva desamma, ej ens inom Första kammaren, hvarpå åtskilliga voteringar gifvit lysande bevis. Hvad rättigheten att afgifra reservationer idom konsfitutionsutskottet beträffade, bade derom redän förts en häftig strid 1840. Tal. ingick härefter i en längre granskning af det sätt, hvarpå ståthållarefrågan blifvit behandlad, och hade dervid åtskilliga anmärkningar att framställa. Hvad slutligen hr Rydins reservation beträffåde, fann talaren den temligen skarp, och om den kommit från utskottet, borde 106 i st. f. 107 tillämpats. Äfven om alla reservationerna hade stätt i utskottets memorial, skulle tal. yrkat dess läggande till handlingarna, och om det till och med velat tillämpa 107 5, om hvars olämplighet tal. förut uttalat sig, egde dock konungen rätt att behålla de statsråd, som ätnjuta hans förtroende. : Statsrådet Wennerberg sade, att då de i reservationen mot honom riktade anmärkaingarna kommit från enskild person samt sålunda voro grundlagsstridiga och ej kunde göras till föremål för diskussion inom riksdagen, han ej ville inlåta sig i svaromål. : Hr Mannerskantz ansåg en diskussion oriktig, då utskottet ej funnit skäl till anmärkningar sådana som hr Rydins, och reservanten hade väl bort komma ihåg, att utskottet ej har rätt eller skyldighet att granska annat än spaden tg hvarjemte tal. trodde, att grundlagsköftarnes mening varit, att endast sådana anmärkningar skulle framställas, som vunnit majoritet inom utskottet.