Göteborgsposten – 4 maj 1874, sida 1

der onvåldamakten, och han har ingalunda underlätit att göra sig dem till godo, så mycket som med hans intresse och åskådningesätt varit förenligt. Men blef han verkligen öfverraskad, då statsrådet Wern tog sig friheten åberopa lagar och författningar från nyssnämde period, så måtte han blifvit än mera eller åtminstone lika öfverraskad, då grefve Arvid Posse på tal om lotsfrågan åberopade en förordning utfärdad af — Carl XII, hvilken friherren torde medgitva äfven var enväldig. Såväl af frih. Ericsons som af grefve A. Posses uttalanden, framgick det kuriösa förhållandet, att då regeringen förr tillvitats brist på initiativ och brist på tillräcklig handlingskraft, så förmärktes hos de båda herrarne nu någon oro, eller harm, deröfver att regeringen uppträdt mera energiskt. Frih. Ericson lät regeringen vete, hvad den hade att vänta af den tillväxande oppositionen, och grefve Posse uttryckte sin harm öfver civilministerns uttalande i fråga om presidentlönen i kommerskollegiet. Frih. Ericson, som hade ordet näst efter statsrådet Wern, kom derigenem i tillfälle, att så till vida vid sitt namn länka Åtvidabergsfrågar, att han å oppositionens vägnar påyrkade hundrasjuans tillämpning å de förut nämda fyra statarädsledamöterna, rörande hvilkas skiljande från embetet skriftlig framställniog borde göras hos K. M:t. Sannolikt blef nämde friherre icke minst öfverraskad, då hans yrkande vid anstäld votering endast fick 14 rösters öfvervigt, och att minoriteten, som i regeln blott utgör 50 å 60 röster, nu uppgick till 82. I denna omständighet, jemte det sätt, hvårpå i Första kammaren samma fråga behandlades, ligger ett slående bevis på det lumpna i konstitutionsutskottets anmärkning. Det har alltid varit omtvistadt, huruvida sådana frågor, hvilka af regeringen behandlats, sedan af konstitutionsutskottet granskats och af dess majoritet blifvit ansedda såsom icke förtjenta att anmärkas och beifras, kunna af de ledamöter i utskottet, hvilka varit af motsatt mening, releveras i afgifna reservationer, och med den påföljd, att statsrädsprotokollens innehåll, i stället för att endast blifva kändt af utskottet, helt oförbehållsamt refererades i de tryckta reservationerna. Men denna åtrå hos minoriteten inom utskottet har vid flera tillfällen öfverröstat de konstitutionella tvifvelsmålen. Vid denna riksdag har en auktoritet i vår statsrätt, prof. Rydin, enär han inom konstitutionsutskottet icke kunde vinna majoritet för en af honom mot ecklesiastikministern riktad anmärkning, utvecklat den ien afgifven reservation och deri omständligt redogjort för en fråga behandlad i statsrådet, men hvilken utskottet icke funnit anmärkningsvärd. Detta hr Rydins förfaringssätt ogillades fullkomligen åskådligt i Första kammaren, oaktadt ocklesiastikministern der är särdeles illa noterad. Den af hr Rydin klandrade åtgärden berördes icke af någon annan talare, och några ansågo, att hans åtgärd var grundlogestridig. På anmärkningens besvarande inlät sig icke heller ecklesiastikministern, åberopande det anförda skälet, I Andra kammaren uttalade. grefve Posse sitt missnöje dermed, att ecklesiastikministern icke i den Första velat uppträda i den frågan. Ovisst torde dock vara, buruvida icke grefve Posse om och när han blir minister, skall förfara på samma sätt, som ecklesiastikministern förfor nu, och om icke den ädle grefven då skall väsendtligt annorlunda än nu både tolka och tillämpa 38 8 rikedagsordningen. Icke heller i Andra kammaren anslog hr Rydins reservation. Den releverades visserligen af br Hedin med vanlig styrka, men utan auces. Då konstitutionsutskottets majoritet icke visat sig benägen att rikta den mindre bannstrålen — hundrasjuan — mot de af konungens rådgifvare, som medverkat till norska statshållarefrågans och lotsfrågans afgörande, återstod ingen annan utväg än att på reservationsvägen införa dessa frågor i kamrarne. I afseende på ståthällarefrågan, så var det egentligen grefve Posse, som i Andra kammaren gjorde sig till missbelåtenhetens organ. Att den långvariga tvistefrågan nu blifvit bringad till slut, gillade lan, men icke sättet, hvarpå det skett. Det torde väl knappast behöfva sägas, att han ansträngde sig för att i sistnämnde hänseende gifva sin harm tillkänna, då han nu kunde rikta sitt klander mot dem af statsrådets ledamöter, hvilka han minst kan fördraga, om annars i detta fall någon skilnad mellan statsråden hos honom förefinnes. Men egentligen hade grefven ingen tillfredsställelse af sitt uppträdande i denna fråga. Hans vanliga anhängare applåderade honom icke, och ingen af statsrådets ledamöter replikerade, hvad han i nämnde fråga an— sun