Göteborgsposten – 4 maj 1874, sida 1

SSHg3gkggg3g3kgkggkz—kg3kg3kgz3zg33-ö-ö-C-:—— TT Riksdags-Kaleidoskop 1874, XXWSVI!II. D. 30 april. I går ändtligen förekom till behandling i båda kamrarne dechargebetänkandet, hvilket, då dess upphofemän icke kunnat åstadkomma ett mera effektrikt sensationsstycke, hado bort blifva tidigare färdigt. Det var således i går, och när man vill uttrycka sig i den högre parlamentariska stilen, som statsråden skulle sitta på de anklagades bänk. Men af detta uttryck skall den ärade läsaren likväl ingalunda draga den slutsatsen, att statsråden den dagen togo plats på någon särskild i kamrarne inflyttad, hård och obeqväm bänk, tillverkad af en grof planka med fyra fötter under, utan sutto de äfven nu med full rörelsefrihet i sina vanliga rätt beqväma, äfven af avdra omtyckta och eftersträfvade fåtöljer, för öfrigt at samma något stela konstruktion, som de stolar, hvilka begagnas af samtlige riksdagsmännen. Om emellertid allt gått efter beräkning, om ministerkrisen tagit den vändning, som allmänt troddes, att den skulle taga, ännu för några veckor sedan, så bade det högst egendomliga förhållandet i går inträffat, att hela statsrådsbänken både i Första och Andra kammaren etått tom, enär den nya ministören väl icke då tagit plats der, och att af den minister, hvars till konungen gifna råd skulle granskas och bedömas, endast generalmajoren O. Björnstjerna, frih. Alströmer, hrr Wern och Bergström från sina innehafvande platser säsom ledamöter af riksdagen kunnat försvara eig. Men ödet hade nu så fogat, att ministrförändringen uteblifvit, en omständighet, som likväl utan tvifvel medförde, att de, som ännu för aägra veckor sedan stodo statsrådsfåtöljerna mycket nära, nu voro än mera vresiga till lynnet. Någon högtidligare eller allvarligare stämning kunde icke förmärkas i Andra kammaren. Ledamöterna stodo eller sutto, samtalande eller tego precist som vanligt. De, öfver hvilka det konstitutionella Damokles-avärdet dinglade, föreföllo — måhända emedan det hängde på en grof tråd — alls icke oroliga. Mest intresserade voro de talrika åhörarne på galleriet: de väntade något högdramatiskt och uthärdade derföre tåligt från kl. 10 till 3, från kl. 7 till 11, men om de voro rätt nöjda med sin dag, tillåter jag mig ej söga. Den af konstitutionsutskottets majoritet riktade anmärkningen mot excell. Adlercreutz samt statsråden Berg, frih. Leyonhufvud och Weern för beslutet i Åtvidabergsfrågan, fann naturligtvis ingen försvarare i Första kammaren; men i den Andra gjordes af densamma så mycken affär, som var möjligt, enär anmärkningens upphofsmän der hade plats. Anmärkningens lumpenhet blef dock fullt ådagalad, likaså regeringens befogenhet att nedsätta eller lindra produktionsskatter. På den ganeka kinkiga frågan, särskildt. framstäld af kapten Casparsson, hvarföre utskottet zscte anmärkt, att regeringen beviljat Gustafs och Karlbergs kopparverk samma tiondefrihet som Åtvidaberg, inlät sig ingen af utskottets ledamöter, men jast af denna omständighet framgick oförtydbart, att dessa ledamöters ställning var ohållbar och att deras anmärkning var obefogad och allenast en lösligt tillverkad, ihålig och betydelselös demonstration, som endast kunde slå an på dem, hvilka alls icke fästa afseende på annat än de lösliga effekterna. Ganska märkligt var, att, sedan statsrådet Wern utförligt redogjort för de skäl, som föranledt den t. f. regeringen att under 5 år befria Åtvidabergs egare från den kopparvorket åsatta afraden och i sammanhang dermed lika utförligt redogjort för frågan om riksdagens beskattningerätt samt med anförande af äldre riksdagabeslut och förordningar belyst den frågan, eå uttalade frih. Ericson sin öfverraskning deröfver, att statsrådet Wern åberopat lagar och författningar utfärdade under enväldsmakten?, hvarefter friherren tillade, att ban dock icke väntat sig annat. Den sålunda antydda öfverraskningen gifver vid handen en hos frih. Ericson rådande föreställning, att alla lagar och författningar, utfärdade under onvåldsmakten, nu äro ogiltiga. Denna föreställning. antyder likväl, att friherrons bistoriska studier äro mycket ofullständiga och böra med synnerlig flit återupptagas.) Han har likväl vid flera föregående tillfällen sjelf åberopat t. ex. knektekontrakterna, hvilka just tillkommit un) Att det mycket omtalade. och enligt referaten såsom ett bland de vigtigaste angifna lagstadgandet från 1740 talet bärleder sig från envåldstiden, stämmer förmodligen också ötverens med friherrens historiska förstudier, likasom en dylik åsigt visat sig förenlig med hans själafrändes, grefve A. Posses, mått af historiskt vetande.