Göteborgsposten – 1 maj 1874, sida 2

n starkare af de båda statsmakterna, och så vore jfr ven sarhällandet i det land. der parlamentarismen , bi ständigt utbildat sig: i England vore ministören i vi ärkare. Då ett motsatt förhållande inträder, då g. kedagen blir den starkare, närma vi oss sådana förd llanden som i Frankrike och Spanien utvecklat sig. d n till en utveckling af de speciella anmärkninu yr han i sin reservation anfört. Med våra jemrelsevis små förhållanden kunde det lätt hända, t ett vigtigt ärende föredroges för K. M:t utan regående fullständig och formenlig beredning, och 3 sed är, att de öfriga statsråden tillstyrka hvad epartementschefen föreslagit, händer det Jätt, att t ärende afgöres i statsrådet, utan att någon anan än departementschefen har full kännedom om ess beskaffenhet. Vidare kan det hända, att en epartementschef, som är angelägen om riksdaons eller någondera kammarens sympatier, expeierar en riksdagens skrifvelse utan att förskaffa den tredning, som grundlagen föreskrifver. Så vore förållandet i det fall tal:s reservation åsyftade. Deartementschefen hade sammankallat och enskilat ört sakkunniga personer, men de officiella upplysingar, som grundlagen föreskrifver, saknades. Ett Adant förfarande vore rätta vägen att göra regeingen till en verkställare af riksdagens beslut, att örändra dess uppgift derhän, att endast expediera iksdagens skrifvelser. Hr Almqvist förklarade sig vara af den åsigt, tt, hvad konstitutionsutskottet ej gjort till föremål ör anmärkning, ej heller kunde grundlagsenligt comma under diskussion i kammaren genom att i eservation framställas och nedlade en protest mot letta tillvägagående. För öfrige talare, som då detta skrifves hafva — sig, nemligen hrr Hallenborfn v. Koch, v. Ehreneim och grefve Henning Hamilton, hinna vi i dag ej redogöra. I Andra kammaren öppnades diskussionen af statsrådet Waern, som med anledning at utskottets anmärkning rörande Åtvidaberg framhöll, att 1748 års bref tillkommit på riksens ständers uttryckliga begäran. Tal. kastade derefter en blick tillbaka på våra äldre lagar för att visa, hvad som menades med svenska folkets urgamla rätt att sig beskatta, en rättigbet, som för en tid afhändes det samma under enväldet och efter Föreningsoch Säåkerhetsaktens införande, fast den återstäldes 1809. Deraf syntes, att det ingenstädes vore regeringen förbjudet att bevilja skattelindringar. Efter 1809 hade, enligt en uppgift från kommerskollegium, afradstrihet af regeringen beviljats i 17 fall. Riksratten 1840 gälde icke beviljandet af afradsfrihet, utan en helt annan sak, och om ej så varit, skulle icke konungens rådgifvare under pågående rättegång åter igen tillstyrkt beviljandet af afradsfrihet. Kammarkollegium hade vål icke blifvit hördt, men grundlagen ålade regeringen blott att noga utreda målen, men icke att höra alla myndigheter. Bergskollegium hade deremot blifvit hördt. Efter att hafva bemött åtskilliga andra af utskottets skäl, vände tal. sig mot dess yttrande, att frågan om frihetsåren för ÄÅwidaberg lämpligast bort hänskjutas till riksdagens pröfning. K. M:t vände sig till riksdagen öfver allt, der grundlagen ålade det, brukade äfven göra det i fråga om den ekonoska lagstiftningen, men i fråga om tillämpningen af gällande lag, såsom 1748 års bref, kunde K. M:t ej höra riksdagen, ty den kunde väl icke tillfrågas, om afsteg skulle göras från gällande lag, om sådan lag skulle tillämpas eller icke. Frib. Ericson var lifligt öfverraskad af den föregående talarens åsigter och anföranden af lagar från Sveriges envåldstid, hvaraf man kunde veta, hvar man hade honom. Det vore af vigt, att konstitutionsutskottet granskade så, att man finge ett allmänt begrepp om hela regeringssystemet och huru rådgifvarne i allmänhet handlade och uppfattade ärenden af politisk och ekonomisk natar och om de ginge i någon viss riktning, så att det ena eller andra intresset föredroges. Det vore af så mycket större vigt, som det funnes en stark opposition, som oupphörligt tilltoge och som ej tillhörde de rörliga elementen i samhället, utan den jordegande klassen. Ett par af reservationerna, som dock ej kunde leda till någon åtgärd, innehölle ganska allvarliga saker. Sättet för ståthållarefrågans afgorande kunde ej tillfredsställa svenska sinnen, och norrmånnen må veta, att den svenska nationalkänslan ej är mindre nu än förr, om än en olycklig tillfällighet gjort, att frågan blifvit löst på sådant sätt. Så vore ock med lotsfrågan, och han beklagade, att utrikesministern fått i arf en sådan fråga, som bort kunna lösas på ett mera tillfredsställande sätt. En vinst hade det dock medfört, den nemligen, att skandinavismen derigenom sått sin bane. Hvad Åtvidaberg anginge, så vore bergverkstionden en ordinarie inkomst, således ock afraden från Åtvidaberg. 1872 hade Andra kammaren genom sitt afslag Å den k. propositionen om bergverkstioudens upphäkvande förklarat, att den ej borde borttagas annat än i sammanhang med andra grundskatter. Då hittade man på att kringgå frågan genor att begära vissa frihetsär, som beviljades af regeringenOm K. M:t hade rätt att be vilja vissa fribetsår, så kunde han äfven bevilja så dana undan för undan och sålunda faktiskt borttags skatten. Men huru man än tolkade 57 S R. F. hade han ej hört någon förklara, att K. M:t utan riksda gens hörande egde bestämma öfver de ordinarie in komsterna. Det vore första giingen man försökt det Icke allenast utan riksdagens samtycke, utan mo dess förbud hade regeringen gjort ett sådant ingrepp Detta vore en så allvarsam fråga, att, om man stil latigande läte den passera, man gifvit helgd åt et sak, som man ej visste hvart den ledde och son komme att rubba maktfördelningen mellan konun och riksdag. Han yrkade derför, att riksdagen p grund af 107 S R. F. måtte hos konungen anhålls att han måtte från embetet skilja statsråden hr Berg, frib. Leijonhufvud och Wern. Hr Ola Andersson uttalade sig ogillande or regeringens åtgärder både rörande Åtvidaberg, ståt hällarefrågan och lotsfrågan. Hr Åstrand ansåg rätten att granska regerir gens handlingar vara en at riksdagens vigtigast rättigheter, men anmärkningarna borde stödja si på uttrycklig gällande lag. Tvisten, om regeringe öfverträdt sin rätt eller ej, berodde på brefvet: 1748. Vore det upphäfdt, hade utskottet rätt, elje Uffter denna allmänna inledning ofvergick talaju p h — AU KM nt få a vore anmärkningen obefogad. Man har sagt, a t riksdagens beskattningsrätt blifvit för nära träd e men af 57 8 R. F. följde ej, att regeringen ovilko n ligt skulle fråga riksdagen, innan hon tillämpar kt gällande lag. Då frih. Ericson sagt, att konunge tt Kunde borttaga skatter genom att i oändlighet b a. I vilja frihetsär, så vore det sant, ty det kunde he rt på grund af 1748 års bref. Först måste riksdag 1. derför begära brefvets upphäfvande, men till de y vore det regeringens pligt att tillämpa det. Då n ir I skottet säger, ait regeringen först bort höra rik tt dagen, vore det ett försök att inskränka konunger ct rätt. Fins lagen. måste den tillämpas. En anns