Göteborgsposten – 1 maj 1874, sida 2

laga ordning tillkomna beskattningslagar genom denFrån Riksdagen. Vi rodogöra etter Nya Dagl. Alleb. för iskussionerna i båda kamrarne sistl. onsdag örande decharge betänkandet, så långt man hunit, då tidningen lades i pressen. Redogörelen lyder sålunda: Kamrarne hafva i dag till behandling föreaft dåchargebetänkandet. Konstitutionsutskotet hade i första punkten af sitt utlåtande annält, att anledning icke förekommit att mot ågon ledamot af statsrådet tillämpa 106 8 LR F. Denna punkt lades utan öfvorläggning ill handlingarne. I andra punkten förklarade ig utskottet hafva funnit ett af t. f. kuogl. egeringen fattadt beslut angående befrielse: rån bergverkstionden för Åtvidabergs kopparrork vara af beskaffenhet att böra enligt 107 R. F. hos riksdagen anmälas. En långvarig och liflig öfverläggning uppstod i Första kammaren, som likväl rörde sig vögst obetydligt kriag den anmärkta regerirgsnandlingen, utan omfattade hufvudsakligen de? not döcharge-betänkardet afgifoa reservationerna. Ölverläggniagen öppnades af frib. o. Schwerin, som mot bebandlingen af den s. k. stäthällerefrågan framstälde åtskilliga anmärkningar. Man hade påstått, att afgörandet af denna fråga på sätt som skett varit ett offer ät den norska nationalkänslan. lal. för sin del kunde ej fatta behöfligbeten af detta offer rån svensk sida, då alla svenska embeten stode öppna för norrmän. Beslutet, som tillkommit utan råds råde, ansåg tal. vara en koncession af den svenske konungen åt den norske, en koncession, som gått så långt, att den väckte oro hos folket, som önskade veta gränsen för dylika medgifvanden. Statsrådet Berg var den ende talare, som fäste sig uteslutande vid den föredragna punkten af utskottets betänkande. Tal. förestälde sig, att denna anmärkning ej kunnat framkomma annat än under den förutsättning, att hvarje dylik regeringshandling vore ett ingrepp i riksdagens rätt att utöfva svenska folkets sjelfbeskattningsrätt. IIvad utskottet till stöd för sin anmärkning anfört hade visserligen blifvit i en reservation fullständigt bemött, men tal. ansåg sig likväl böra anföra ytterligare några ord till bemötande af densamma. Huru vidsträckt man än ville fatta 57 R.-F., huru omfattande betydelse man åt riksdagens beskattningsrätt än ville gifva, kunde dock aldrig derur dragas den slutsats, att i ——Q— —— w L OW Ö ms Am DD OA e— —D EE samrua blifvit upphäfda och att vilkorliga skatter derigenom blifvit förvandlade till ovilkorliga. Råtten att pröfva, i hvilka fall dessa vilkorliga skatter kunde efterskänkas, kunde ej genom riksdagens utöfvande af svenska folkets beskattningsrätt hafva blifvit konungen afhänd, i all synnerhet som denna konungens rätt blifvit i författningar som tillkommit efter 1809 förutsatt. 1748 års bret måste således anses fortfarande gällande, enligt hvilket konungens rätt att pröfva, när lindringar lämpligen kunde meddelas ädlare bergverk, qvarstode. Denna konungens rätt kunde ingalunda upphäfvas deraf, att riksdagen vid uppgörande af en budget tagit denna skatt i beräkning. Mot de betänkandet bifogade reservationer ansåg sig tal. ej böra ingå i något bemötande, då de anmärkningar som i desamma framstälts ej tillvunnit sig utskottets godkännande och sålunda icke kunde komma under riksdagens pröfning. Hr Rydin anförde, efter en hänvisning till sin reservation, hurusom en strid för närvarande påginge mellan konungamakt och folkmakt, men att derjemte en samverkan mellan dessa båda faktorer egde rum, som åstadkom märkvärdiga resultat. Orsaken till denna strid vore, att vi befunne oss i en stark utveckling i demokratisk riktning, hvarunder allt flere personer blefvo intresserade för allmänna angelägenheter och började deltaga i det offentliga lifvet. Allt efter som man nu vid betraktandet af denna utveckling fäste en hufvodsaklig vigt vid den nu pågående striden eller den dermed jemnlöpande samverkan mellan de båda nämda makterna, finge man en pessimistisk eller optimistisk åskådning af denna företeelses betydelse. Tal. för sin del omfattade den optimistiska uppfattningen och ansåg, att vi med lugn kunde afvakta slutet på striden, endast vi noga bevara, hvad vi i vår grundlag hafva bestämdt. Denna grundlag har så noga bestämt konungamakten, att den ej ens tål en ministerstyrelse, der en sådan borde finnas. Äfven kamrarnes ställning har i grundlagen blifvit noga afvägd. Då det oaktadt en strid pågått har man påstått, att denna härflutit deraf, att ett parlamentariskt styrelsesätt vill tränga sig fram. Man hade af denna anledning oförsigtigt nog gjort inskränkningar i åtskilliga vigtiga bestämmelser. Tal för sin del vore ej rädd för parlamentarismen, t) den vore ytterst fotad på den grundsats att pligt gå! framför rättighet. Hos oss deremot hade en motsat! åsigt utvecklat sig, och striden gälde i sjelfva verke om vi skola hafva regering och riksdag eller en rege rande riksdag. Gruodlagen bar gjort regeringen til 2Z————— — — ——