Göteborgsposten – 28 april 1874, sida 2

Teater. Daniel Hjorth. Sorgespel i 5 akter af Josef Julius Wecksell. Shakspeares pjeser måste, för att rätt njutas, ses från scenen; ty det britiska snillets stora dramatiska kraft låg just deri, att han mer än någon förstått den svåra konsten att öfverflytta sin bildrikhet, sin djupa och glödande känsla, sin grundliga menniskokännedom, sin kärnfriska lefnadefrihet, sitt spekulativa djup, sin gudomliga ironi, sin flödande humor på lefvande karakterer, hvilkas patos och hvilkas handlingar han framställer lefvande på scenen. Också hafva Shakspeares skapelser först på scenen sitt rätta element, der ega de organiskt lif och talande skönhet. Men i och med detsamma kräfva de oeftergifligt en god scenisk framställning för sitt sant dramatiska innehåll. Der en sådan framställning saknas, der blifva just en Shakspeares skapelser de jemmerligaste, de ointressantaste, de mattaste sceniska företeelser. Sådant är också fallet med hvarje sant drama. Der den konstnärliga framställningen saknas, blir sorgespelets patos uppstyltad och svulstig samt slår antingen öfver i det tragiskas så nära liggande motsats, det komiska, eller ock blir den tom, ihålig samt utöfvar verkningen af rent fysiska gäspningar i stället för det psysBiska medlidandet, medkänslan. Wecksells sorgespel Daniel Hjorth, som några gånger gifvite på vår scen, är ett storartadt drama med väldiga konflikter och förträffligt tecknade karakterer, hvilkas patos vittnar om ett sådant djup hos skalden och ett så fullständigt uppgående i sitt ämne, att man måste djupt beklaga, det skickelserna söndersleto de ordnade tankarnes tråd i hans hjerna och rykte pennan ur den matta handen, Skalden har här för scenen lämpat en af de mörka punkterna i Finlands historia; men han har gjort det så, att han af förrädaren Daniel Hjorth skapat en tragisk gestalt, hvilken måste, konstnärligt framstäld, oemotståndligt draga åskådaren till sig. Man ser denne drömmare, nyligen hemkommen från högskolan i Wittenberg der han inöfvats i de bokliga konsterna, vandra kring i det af hertig Carl år 1599 hotade Åbo slott, hvilket ännu innehafves af den konungska sakens trogne anhängare och försvarare Stålarm. Han mötes genast af hertigens ene utskickade, Laurentius Paulinus, med det betecknande uttrycket: Er ställning alltför ringa är! Denna hans ställnings verkliga ringhet är den gnagande matken i hans inre, ty han är ärelysten — läsningen af Livius har gifvit honom smak för den verldskamp, som romerska republiken utförde, i det den gjorde sig till univorsalmakt — och han bar riktat ålskogevarma blickar upp till en adelig jungfru, Stålarms egen dotter, den fagra Sigrid, som väl besvarar inom sig hans kärlek, men böjer sig för ståndsfördomen och kastar emot honom, då han förklarat sin böjelse, det stolta uttycket: Hvad är som gitvit skäl till detta steg af er mot Stålarms dotter? Dessa båda uttalanden till Hjorth göras i början af första akten och antyda redan den inre kamp, som börjar rasa inom styckets hjelte. Vi beklaga, att isynuerhet Sigrids framställarinna