Göteborgsposten – 28 april 1874, sida 1

a RAN N lat SA aln AeEn33 AE RN flikt, för konfliktens skull och för att få den utsträckt vidare. Men att Andra kammarens majoritet anser de verkliga oppositionsmännens i Första kammaren antal vara för ringa, framgår tydligt af det naiva yttrandet i en tidning, som är de intransigentas ena pressorgan, der det heter, att det svenska folket och särskildt landstingsmännen och dess valmän böra inse, att den kammare, som ingenting kostar, i sjelfva verket är ganska dyr. XXXII. Den 26 april. Statsutskottets i 108 punkter uppställda utlåtande; angående regleringen af utgifterna under riksdagens åttonde hufvudtitel — ecklesiastikdepartementet — behandlades under tre dagar i båda kamrarne. Det. omfattar hela undervisningsväsendet i högre och lägre mening, det omfattar helsovården för både menniskor och kreatur, det upptager både vitterhet; historia och skön konst — och sista punkten afsåg — Hammers museum, som nyligen blifvit såldt till en engelsman eller amerikanare mr C. F. Bodset, men hvilket skulle kunna blifva svenska statens; egendom. Endast i afseende på några få punkter blefvo diskussionerna lifliga: blott under behandlingen af en punkt visade den parlamentariska termometern på 999; men det visar sig allt mera tydligt att en viss hemlängtan gripit folkombuden, en viss oro att vistelsen i riksdagens hvita hus kan förlängas för mycket utöfver den normerade tiden, om diskussionerna uttänjas. Det är något egendomligt brådskande då talmannen i Första kammaren uttalar orden: bifalles punkten: och i det hastigt derpå följande klubbslaget. Sannolikt hade många väntat en liflig debatt i Andra kammaren då det af K. M:t begärda, af statsutskottet till beviljande förordade anslaget, 5000 kronor, såsom lönetillägg åt lärare och. lärarinnor vid seminariet för bildande af lärarinnor, förekom. Mot denna undervisningsanstalt hade i tidningarne riktata ytterst häftiga anfall, hvilka dock seminariets direktion, ehuru dertill uppmanad, icke i tidningarno bemött. Då denna anslagsfråga i Första kammaren föredrogs och ingen der begärde ordet förekom icke heller någon anledning för grefve H. Hamilton, som är ordförande i seminariets styrelse, att yttra sig. I Andra kammaren åter uttalade endast hr Hedin — och mycket hofeamt — att han ansåg seminariets rektor icke böra komma i åtnjutande af det föreslagna lönetillägget, enär han hade så lite att göra; men då statsrådet Wennerberg . och. lektor Törnebladh upplyste att rektorn hade lika många undervisningstimmar som öfrige lärare, bifölls anslaget på grefve Posses yrkande, utan votering. Allt som oftast framstå tecken, hvilka utvisa, att det varmåste intresse är rådande för folkundervisningen såvida den skall befrämjas af staten medelst anslag, . men deremot att intresset visar sig något: annorlunda då anspröken på kommunernas medverkan i samma riktning höjas, om än med ringa penningebelopp. Då vid innevarande riksdag K. M:t föreslog och statsutskottet förordade, att ökade löneförmåner borde beredas åt lärare och lärarinnor vid småskolor, samt biträdande lärare och lärarinnor vid folkskolor, så att i regeln ingen sådan lärare skall uppbära mindre än 200 kr. i årlig lön (istället tör 150 kronor som nu är minimi-lönen) i hvilket fall statens bidrag skulle höjas från 75 till 100 kronor, så visade sig likväl, att till och med en så framstående representant som hr Liss Olof Larsson ansåg, att minimi-lönen fortfarande borde bestämmas till 150 kronor, fastön obestridligt är, att detta belopp numera endast motsvarar en vanlig dränglön, då han — drängen — likvist derjemte erhåller födan af husbonden, En ledamot, hr A. Rundbäck, sade rent ut, att om lönen bestämdes till 200 kr. skulle en mängd kommuner deraf bli uppretade och helt och hållet togo sin hand från folkundervisningen — ja, ett stort antal ledamöter uttalade lika oförbehållsamt att om valet stode kommunerna fritt skulle ganska många undandraga sig lemna större lön än 150 kr. Men huru illa står icke detta tillsammans med talet om det stora intresset för folkondervisningen? Om icke hr Hedin hade i afgifven motion föreslagit, att censorer, af K. M:t förordnade, skulle anställas vid afgångsexamen från folkskolelärareseminarierna, och om denna motion icke blifvit af utskottet afstyrkt, skulle ganska säkert behandlingen af hela åttonde hufvudtiteln aflupit mycket stillsamt. Den omnämnda motionen var med lika stor talang och skärpa utarbetad som allt, hvilket flyter ur Hedins penna. Men, ehuru det af ingen kan bestridas, att motionären med sitt förslag ådagalade det lifligaste intresse för undervisningen vid seminarierna, framgick likväl af motionen, att han med censors-institutionens införande vid dessa egentligen blott åsyftade, hvad hr Kolmodin karakteriserade såsom Åen bönhasjagt efter religiösa meningar. Motionen var riktad mot det läseri, som hr Hedin anser har inträngt i undervisningen vid seminarierna och som han tror skulle kunna aflägsnas om censorer vid afgångsexamina anställdes. Redan den omständigheten, att utskottet afstyrkt hans motion skulle naturligtvis i hög grad uppreta honom och han anställde derföre en skoningslös kritik öfver utskottets motivering. Han sann i detta utlåtande fraser så långa som ålar, inga vederläggningsförsök ens, och i hr Keys ganska hofsamma anmärkningar mot motionen blotta historier och ren smörja. Lugnt, värdigt och såsom alltid formfull