Göteborgsposten – 27 april 1874, sida 2

nan bört många gånger omtalas, att stora ifveruttag ur riksbanken egt rum, och man lerefter sett af de halfofficiella uppgifterna, Itt metalliska kassan ånyo tillvuxit, så är det säl tydligt, att det kommer eå att tillgå äfven om -gulduttag skulle komma att ega um. Saken är mycket enke!; ingen kan från Riksbanken erhålla guldmyrt wan att demot inlomna riksbankssedlar. För de inlemnado riksbankssedlarne köper riksbanken af Åportörerna vexlar å utländskt mynt; dossa nköp pågå nästan hvarje börsdag, och för de i nköpta vexlarna införekrifver Riksbanken guld som af k. myntverket präglas till guldmynt. I Men äfven andra bankinrättningar bafva tid efter annan införskrifvit guld och sålt dotsamma till Riksbanker, sannolikt med vinst, ty man gör icke dylika affärer blott för sitt vöjosLskull. Iaförskrifning af guld, vare sig aut denna göres af Riksbanken oller andra, beror på handelskonjunkturerna. Har exporten varit i värde högre än importen, och har fraktfarten dorjemte varit lönande, då kommer guld så godt sjelfmant till landet. Har deremot tfelslagen skörd och ogynnsamma priser på svenska artiklar i utlandet samtidigt inträffat, eå måste landets tillgångar på ädla metaller tagas i anspråk, dessa må förvaras i Riksbankens hvalt eller annorstädes. De enskilda bankernas skyldighet att invexla med guldmynt utöfvar intet annat inflytande på tillgången af ädla metaller i landet, än att det blir deras intresse, liksom det nu är Riksbankeng, att tillse det denna tillgång icke är alltför ringa i förhållande till kreditens utsträckning. Inga stränga lagbestämmelser kunna sättas i stället för principen, att den bank, som är i åtojutande af cedelutgifningerätt eller, eom är detsamma, rättigheten att i allmänna rörelsen utsläppa räntelösa myntreprosentatio, skall vara förpligtad att vid ansordran invexla dessa myntrepresentativ mot mynt. Utbyte af peppersförbindelser, änskönt detsamma medför rättigheten att på annat sätt för det tillbytta kunna erhålla mynt, ökar den lättrörlighet i omsättningsmedlet, som gör, att banksedlar i stora massor, utan motsvarande underlag af guldmynt fördeladt på olika punkter i landet, vålla häftiga fluktuationer i penningtillgången och dermed följande oberäkneliga förändringar utiJräntefotev. Det torde ockeå få anses tydligt, att, om man tänker sig den utelöpande sedelmassan efter aftärsverksamheten fördelad öfver bela landet, så uppkommer en större jemnhet och stadga om denna sedelmassa hvilar på t. ex. tjagosex stöd å olika ställen i landet tillika med Riksbankens metalliska kassa, än om denna sistnämda skall utgöra den enda polaren, som har till uppgift att uppbära alltsammans, Farhågan, att tillämpningen af ett dylikt beslut skulle vålla olägenheter, torde förfalla, om man besinnar, att de enskilda bankernas oktrojer, såsom vi redan uppgifvit, endast successivt komma att förnyas. I afseonde på grunderna för sedslutgifnipgsrätten hafva vi redan i ett föregående nummer yttrat osa.