Göteborgsposten – 27 april 1874, sida 2

si mycket omhandlade frågan. Han bar i dette, v som i flera andra fall, tillfälle att på sig ejelf I illämpa det gamla ordspråket Åmenniskan d spår och Gud rår. Emellertid har en ana närkniogsanledning synts utskottets pluralitet v värd att föranleda en anmälan enligt 107 8 vw rgoringstormen. Detta är, som bekant, den i 7 somras tilltörordnade regeringens beslut att bevilja Åtvidabergs kopparverk en sökt skatte-I indring medelst efterskänkande af kronans Ee tionde på fem år, räknadt från och med år Ds 1873. Beslutet var föranledt på grund deraf, e att det omnämda bruket under de senare åren, i till följd. at stegrade arbetsoch bränslepris i samt äfven minskad koppartillgång, i betydlig ie mån gått tillbaka samt under 1871 till och j1 med lemnat en förlust af omkr. 100,000 kronor. Kronans afrad af detsamma har i ms deltal belöpt sig till 42.000 kronor, och som 1872 års riksdag efslagit propositionen om bergverkstiondenas afskaffando samt uppfört den omnämda summan i riksstaten för år 1873, ansåg utskottets pluralitet, att den omhandlade regeringsåtgärden vore ett ingrepp i riksdagens beskattningsrätt, hvarför densamma borde enligt grundlagens lydelse för riksdagen anmälas, hvarefter det tillkomme denna att afgöra huruvida den vidare ville utföra saken eller låta densamma förfalla. Mot detta märkvärdiga votum har hr v. Ebrenbeim reserverat sig ochi denna reservation hafva de flesta af Första kammarens utskottsledamöter instämt. Denna reservation betonar på ett synnerligen krattigt sätt konungens rätt att nedsätta och lindra skatter samt anför flera andra fall, i hvilka ett sådant steg som det klandrade fått passera utan någon insaga från riksdagens sida. Särskildt påpekas, att en liknande frihet beviljats Gustafsoch Carlbergs kopparverk just 1873, eller under det år som är föremål för utskottets granskning, utan att detta gifvit anledning till någon anmärkning. Då nu en så pass manstark reservation åtföljer aktstycket, kan man väl antaga, att angreppet mot den tillförordnade regeringen skall komma att stranda på Första kammarens veto, och vi torde alltså i år, liksom under så många Herrans år tillförne, undgå den yttorligheten att någon af de nog föråldrade 85 106 och 107 regeringsformen sättas i verket mot någon af konungens rådgifvare. Attdiskussionen icke desto mindre skall blifva både lislig och amper äfven i den omnämda kammaren, taga vi för gilvet, så mycket hellre, som genom vederbörliga reservationer blifvit sörjdt för, att såväl den norska ståtbållarefrågan som lotsfrågan kan komma under närmare öfverläggning. Emellertid lärer väl bela dechargebetänkandet och deraf härflytande tal mindre inverka på riksdagens och regeringens ställning till hvarandra än den gemensamma votering, hvarigenom den förra med 20 rösters pluralitet opinerade mot civilministerns bekanta yttrande angående indragningen af lönen åt kommerskollegii president. Riksdagen har i detta afseende, såsom vi redan förut yttrat, öfverskridit den makt grundlagen tillerkänner densamma, och en betänklig konstitutio nel konflikt är dermed inledd, hvars slut vi åtminstone ioke vilja förutspå. Det är att beklaga, att den a. k. oppositionen i Första kammaren skulle låta förleda sig till dylika missgrepp, vi hade så när sagt, nästan mot bättre vevande. Man hade ej väntat detta märkvärdiga handlingssätt af en kammare, hvilken fosterlandsvännen gerna ville anse såsom ett tronens stöd; och följden deraf torde bland annat blifva den, att kammaren förlorar icke obetydligt af det förtroende landets sansade opinion bittills skänkt densamma, Men tillika måste vi bekänna, att civilministern genom sitt nog brådstörtade yttrande icke litet sjelf bidragit att forcera konflikten, och vi skulle derför helst se om man kunde så uppfatta den omnämda voteringen, att den mindre vore riktad mot kronan sjelf än mot den minister, som för tillfället fört hennes talan. Det säkra är, att spänningen mellan omnämde funktionären och representationen i ej ringa grad växt genom den sista tilldragelsen, och då det ej är antagligt, att konungen för sin del vill ännu mera ställa saken på dess spets, torde man af denna premiss med skäl kunna sluta till, att en omdaning af rådkammaren numera är oundviklig. Alltjomt uppdyker också denna tanke inom pressen, hufvudsakligen landsortspressen, och alla dessa röster synas vara ense om en sak, den nemligen, att en hufvudsakligen vy formation bör anordnas. För öfrigt anteckna vi till sist, att en Linköpings-kollega föreslagit hr Carl Ifvarsson till konsultativt stateråd. Vi hafva ingenting deremot, men tvifla på, att den omnämde storhetens kapacitet rätt lämpar sig för embetsmannaformerna, hvarför vi tro, att han mest sjelf skulle förlora på försöket. Vill man emellertid våga detsamma, torde det alltid på samma gång hafva ein goda följd. 2— B—.-— — 2 — SLSs ÖS Dagens Nyhe klyftige och verksamme ekonomiske skriftställare ytrar sig med anledning deraf, att man synes benägen att till nästa riksdag uppskjuta lagstiftningsfrågan rösenda AJAJAAAA-JAJA. UAA ER 2