Göteborgsposten – 23 april 1874, sida 1

— 2 — Bedragaren visste ej hvad han skulle svara. Tusen svar stego upp på hans läppar, men intet af dem skulle ha ursäktat hvad han nyss sagt. Hans ögon sänktes för baronetens lugna, stadiga, förvånade blick och han vände sig hjelplös till Blanche. ; Den unga flickan uppfylldes af medlidande för honom. Hon fann en förklaring för hans besynnerliga misstag och vände sig till sir Arthur hviskande: — Bäste onkel, det måste vara verkan af den skada han talat om eller följden af hans sjukdom. Låt oss låtsa som om vi ej fäste vidare vigt vid svagheten i hans minne. Baroneten nickade bifall. Lowder hade hört de framhviskande orden, och åter fattande mod sade han: — Jag måste någonstädes ha sett ett hus, som är likt detta, ty för ett ögonblick föreföll det mig verkligen helt välbekant. Jag tror, att det ej står fullt rätt till med mitt hufvud! Der står ett hus, min bäste far, tillade han i det han pekade på ett uppåt floden, som odisputabelt var gammalt, hvilket jag vet att jag förut sett. . Hvem bor der? Sir Arthur såg starkt på Lowder, men utan en skugga af misstanka. , ; — Försök att tänka dig för, Guy, sade han vänligt: Du har tillbragt många lyckliga stunder med innevånarne i detta hus. Dess egares söner voro dina intima och oskiljaktiga vänner. Kan du ej minnas deras namn? Bedragaren fann sig i en värre dilemma än förut. Han bleknade och rodnade ömsom och stod en fullkomlig bild af förvirring. — Jag — jag kan ej minnas, stammade han. — Men du kände genast igen ej allenast mig utan äfven den gamle hofmästaren, sade sir Arthur allvarligt. Du kände genast igen mrs Goss och ihågkom hennes godhet mot dig, då du var barn. Du måste i ditt minne ha lika starka föreningsband med de gossar, som voro ding