Göteborgsposten – 22 april 1874, sida 2

thurs på henne fästade blick återkallade hans nyss yttrade fråga för hennes tankar, och hon rodnade lifligt. — Mina tankar voro knappt värda, att ni intresserar er för dem, sade hon småleende. Sir Arthur for med handen emekande öfver hennes gyllne lockar, Det var med ett välvilligt faderligt småleende han blickade ner på det intagande uppåt vända ansigtet. — Nå väl, min lilla Blanche, sade han, huru öfverensstämmer den verklige Guy med idealet? Flickans ansigte sänktes. — Ah, onkel, jag — jag vet knappt, sade han med plötslig förvirring, i det rodnaden på hennes kinder blef än djupare. Han är vacker och artig och belefvad. Han är utan tvifvel en finare gentleman än vi hafva här i trakten — jag menar att hans sätt att vara tyckes utländskt och utmärkt — — Och är det dragningskraften? frågade sir Arthur. Nej, jog sätter mera värde på den lugna, gammaldags, engelska enkelheten! Jag bryr mig ej om utländsk alr och skick. Jag vill visst icke säga, att jag ej är belåten med Guy. Han apar ej efter utländska dårskaper, om också hans sätt synes något utländskt. Jag är förtjust i honom! Han tycks motsvara mina högsta förhoppningar. Han har bibehållit sitt gamla varma hjerta, såsom hans sätt att helsa på mrs Goss och Purmton bevisade. Det ligger ej i hans natur att glömma äfven den obetydligaste af sina vänner. Han tycks verkligen vara en ädel ung man! Blanches ansigte glödde, som om det varit henne sjelf berömmet gällt. — Stackars Guy! sade hon. Hvilka sällsamma äfventyr han haft! Det var nästan ett underverk, att hans lif blef räddadt i det hemska skeppsbrottet! Oh, onkel, tänk om det varit vår Guy, som erhållit den förfärliga skadan i hufvudet på sicilianska kusten! Då och då återkommer den gräsliga; tanken. för mig: om det varit vår