Göteborgsposten – 22 april 1874, sida 1

RV — ånyo rest sig med friska krafter, fördorfvande oob förödande lika ohejdadt som förr, och åtföljdt af allt det outsägliga elände, som flertalet af den tänkande allmänheten är nog lyckligt att aldrig — åtminstone icke på nära håll — få se. Men det finnes dock, och tillräckligt många äro de, som se och erfara det, för att kunna intyga dess tillvaro. Och vi höra redan från rikets alla delar högljudda rop om hjelp mot den farlige fienden, vi se, som förr, föreningar för dess bekämpande bilda sig och vi finna, att nu som förut tusende röster uppkalla lagstiftningen att, i hvad på den ankommer, göra sitt till att afvärja faran. . Ty väl kan och bör det enskilda nykterhetsarbetet upptagas med all beslutsamhet; men det uträttar något endast hos de personer, hvilkas vilja är nog spänstig, att, sedan de undervisats om den fara de löpa, förmå tvinga det äggande begäret att tystna och hålla de vacklande stegen qvar på den bättre väg, å hvilken de blifvit införda. Desse komma dock alltid att utgöra ett fåtal. Största antalet äro viljelösa veklingar, fångne under ett begär, som tyranniserar, som pinar, som slutligen dödar dem, men hvilket de ändå aldrig kunna upphöra att följa. Och det är för desses skull, för räddandet af desse barn i viljanåt dem sjelfve och samhället, eom lagstiftningen. måste tala sitt ord i saken — här lika väl som då frågan gäller andra ting, hvilkas farliga beskaffenhet gör att deras handterande icke kan åt hvem som helst fritt öfverlåtas. Vi behöfva emellertid icke nu, som under den tid, vi i våra föregående begge uppsatser berört, ovisse, kastas emellan olika meningar, af. hvilka vi ingendera pröfvat; vi hafva tvärtom en betryggande erfarenhet att vädja till, en erfarenhet, som under nära femton år visat sig värd vårt förtroende. Ty så länge ännu icke ardetspriseta höjning och penningvärdets fall ; stört det af lagstiftarne en gång sastställda förhållandet emellan de företrädesvis bränvinskonsumerande samhällsklassernas tillgångar och. priset å den farliga dryckeavaran — så länge hölls verkligen i det hela konsumtionen deraf inom behöriga gränsor. Nu har emellertid detta förhållande blifvit rubbadt. Öfverallt erfar. man de sorgliga och upprörande följderna deraf. Men öfverallt begär man också med allt skäl, att lagstiftningen skyndsamt återställer detsamma i behörig ordning; ty endast genom lagstiftningen kan detta återställande ske. Ingen mensklig makt kan tvinga arbetspriset att falla; men bränvinspriset kan deremot genom ökad beskattning höjas så mycket, att den farliga varan ånyo blir mindre lätt åtkomlig för de stora barn, hvilka nu genom sin ökade arbetsförtjenst när som helet förskaffa sig tillräckligt af densamma för att hastigt nog i den kunna dränka både kropp och själ. En af vår stads representanter, grosshandlanden hr P. Hammarberg, har också vid innevarande riksdag väckt: förslag om höjande af tillverkningsakatten å bränvin från 80 öre till 1 kr. 50 öre pr kanna samt motsvarande förhöjning i tullen å utifrån inkommande spirituosa. Af andre har föreslagits förhöjdt minimum för partihandel, noggrannare bestämmelser för försäljning af bränvin i minut o. 8. v. Detta allt är af stor vigt, och lifligt önska vi att riksdagen måtte allvarligt behjerta nödvändigheten af dessa förslags genomförande. Men största vigten eger dock ovilkorligen hr Hammarbergs anförde förslag; ty derest icke tillverkningsskatten höjes, skall man säkerligen med hvarje annan åtgärd vinna endast halfva resultatet. Hr Hammarberg erinrar till en början om, huru bränvinstillverkningen i riket, som år 1868 nedgått ända till 10,180,000 k:r, sedan visat. sig i jemt stigande och sistl. år uppgått. till öfver 18;000,000 k:r, hvilka antagligen åtgå uteslutande till direkt konsumtion. Han påminner vidare: om hela landets klagan öfver det elände, som under dessa sista goda år öfverallt utbredt sig i stället för väntadt välstånd, och han lägger en berättigad vigt dervid, att de arbetande klasserna bjelfva så allmänt deltagit i denna klagan. Han invänder mot möjlige inkast om den föreslagna skatteförhöjningens storlek, att motsvarande akatt i England utgör minst 4: 27, i Holland. 2: 7 och i Ryssland 1 kr. 50 öre o. 8. v. pr kanna och han föreslår härjemte, att, då statens inkomster genom ifrågasatta förhöjningen skulle komma att icke obetydligt ökas, motsvarande nedsättningar uti införseltullen å visse nyttige förbrukningsartiklar såsom t. ex. gryn, kaffe, socker m. fl. måtte vidtagas. Och han tillägger slutligen den ganska befogade anmärkningen, att fördelen af dylika nedsättningar skulle komma särskildt den idoge och ordentlige arbetaren till godo, under det att olägenheten af bränvinets fördyrande uteslu