Göteborgsposten – 21 april 1874, sida 1

Det bådade icke heller godt sör statsråden, då Andra kammarens majoritet, för att framställa det Ånya stateskickets anlete i en kraftfallare dager, insatte hrr Jonas Anderason, Ola Andersson, Bäckström och Norån på de platser i konstitutionsutskottet, der riksdagen förut hrr Ehrenborg, Huss, Nils Larsson i Tullus och frih. v. Sehultzenheim suttit. De senare voro långt ifrån så handlingskraftiga som de förra, antog man, och nu fordrades ju den obevekligaste stränghet: inga konsiderationer längre, den strängaste rättvisa skulle utöfvas och afskräckande exempel skulle statueras. Granskningen af statsrådsprotokollen — många hundrade ark — verkstäldes med störata noggrannhet; behandlingen af de antecknåde ärendena — : de ömtåliga, för statsråden möjligen komprometterande besluten — upptog längre tid i år än i sjor, och den vigtiga bandlingen, dechargebetänkandet, kom derföre in till riksdagen nästan på dagen fem veckor senare i år än i fjor. Men de väldiga åskstrålarne, som man vid riksdagens början var viss om att konstitutionsutskottets majoritet skulle rikta mot konungens ansvarige rådgifvare — ja, de ha till slut koncentrerats till en mycket obetydlig — kornblixt. Parturiunt montes — — —! Hvarken af Cståthållarefrägan eller af lotefrågan har något konstitutionelt sensationsdrama kunnat tillagas, ehuru det ju var för dessa som ministeren skulle drabbas af ett sorgligt öde och figurligt taladt blifva upphängda antingen på den stora spiken — hundrasexan eller på den mindre Åhundrasjuan-? Vid dessa frågors afgörande har det visat sig, att statsråden hvarken handlat emot rikets grundlagar eller allmän lag eller åsidosatt rikets sannskyldiga nytta. Utskottet har derföre icke alls omnämt dessa frågor i betänkandet. . Men med den behandling, som ståthållarefrågan fått i sammansatt norskt-svenskt statsråd har ryttmästaren Hallenborg icke varit nöjd; han har derföre vid dechargebetänkandet sogat en motiverad reservation, och åtminstone det bör vara en glädje för honom, att i den ba två af hans länskamrater hr Per Nilsson i Espö och Sven Nilsson i Österslöf förenat sig; men denna anslutning är dock Svag. Hr Ola Andersson har icke varit nöjd med lotsfrågans behandling, och derföre vid betänkandet fogat en reservation med åtskilliga mera djersva än korrekta politiska aforismer, hvilkas egentliga värde ligger deri, att han uttalat dem. I den Ha tre instämt, hrr Sven Nilsson, Bäckström och Assarsson: Prof. Rydin har reserverat sig med anledning af några åtgärder rörande elementarläroverken, hvilka ecklesiastikministern vidtagit, men utskottet ej velat påakta. Hr. Per Nilsson har i reservationen instämt. Men nu återstår att omnämna kornblixten. Den — utgörande slutpunkten at utakottsmajoritetens granskning och det enda rosultatet deraf — är framkallad af ett regeringsbeslut, fattadt af den tillförordnade regeringen, och drabbar således, om någon drabbning skulle ifrågakomma, endast justitiestatsministern Adlercreutz, samt hrr statsråden Berg, srih. Leijonhutvud och Wern. Det är mot dem, som utskottet vill att hundrasjuan skall tillämpas, tvifvelaktigt likväl på fullt allvar. Men hvaruti anses då den tillförordnade regeringen hafva felat? Jo deri, att den eftergitvit en produktionsskatt för Åtvidabergs kopparverk, sedan det blifvit styrkt, att koppartillverkningen, i anseende till högst betydligt minskad tillgång på kopparmalm, lemnat förlust, för 1871 uppgående till 110,000 kronor, så att påtörd bevillning för nyssnämde år endast utgjort 3668 kr. 14 öre, och året derpå ingen, gamt äfven ovisst är om och när nya malmlager kunna upptäckas. Regeringen beviljade för 5 år frihet från produktionsskattens utgörande at nämde kopparverk och detta. medgisvande grundade sig på rikets ständers skrifvelse af d. 14 dec. 1747 och det deraf föranledda k. bretvet d. 10 maj 1748, hvarmed afeågs att då de ädlare verkens afkastning, om än tillfälligtvis minskades, produktionsskatten skulle få nedsättas eller för någon tid alideles eftergifvas. Men om nu såsom regel uppställes af konstitutionsutskottet, att K. M:t icke eger att genom en sådan eftergift minska statens inkomster, så är det ju i bög grad märkligt, att bestämmelserna i 1748 års ofvan nämnde bref, hvarpå det nn i fråga varande beslut grundats, blifvit, wlan anmärkning från konstitutionsutskottets sida, tillämpade vid flera andra och jemförliga fall? Senast d. 17 juni sistlidet