Göteborgsposten – 17 april 1874, sida 2

några frågor, och sångarne voro kloka nog att ej framställa några till honom. Eo timma senare kom han upp efter brickan och gick med den, äfven då utan att tala. Då ungefär halfva eftermiddagen var förliden, och under det Olla satt nära fönstret ifrigt sysselsatt med att fullborda en ritning och mrs Popley satt intill henne sysselsatt med sömnad, hördes ett buller från terrassen, liksom om något häftigt gräl uppstått. ogendera af fångarne flyttade sig. — Det har utan tvifvel uppstått något gräl mellan betjenterna, sade Olla utan att se upp från sitt arbete. — Jim är tillräckligt på sin vakt för att för er skull, miss Olla, afhålla sig från allt hvad gräl heter, sade dau gamla qvinnan lugnt; hvad de öfriga beträffar, så äro de nog i stånd till att förgöra hvarandra. De äro hetlefrade, dessa sicilianare. I detta ögonblick bördes ett häftigt skällande at den store ryske hunden. Ljudet häraf hade knappast dött bort, sedan Krigger tystat på djuret, förr än ett annat ljud trängde till fångarnes öron. Det var en stämma, sorgsen och klagande, men vacker och klar, som hördas ropa: : — Olla! Olla! Olla! Den uvga flickan släppte sitt ritstift, sprarg upp och skyndade till sönstret. Hon öppnade hela glasdörren och sprang ut på balkopgen med af ifver glödande areigte och flämtande barm. — Jaspor! utbrast hon. Jasper, hvar är wi? Hennes instinkt hade ej bedragit henne. Det var rösten af Guy Tressilian ropande henne vid det namn, som hon lärt honom. (Forts.)