Göteborgsposten – 17 april 1874, sida 2

Vittnena i Tichborne-saken. (Ur korresp. till danska Dagbladet). London d. 11 april. I går e. m. afslutades ett efterspel till Tichborne-tragedien, i det Arthur Ortons bästa vittnen, hrr Jean Luie, eller som hans rätta namn är, Carl Petter Lundgren, och kaptenBrown bletvo dömda, den förre till 7, den senare till 5 års penal servitude. Det är sålunda ej osannolikt, att klöfverbladet Orton, Lundgren och Brown åter kunna mötas; men detta blir dock ej, som de hade hoppats, i Tichborne Hall; mötesplatsen blir Chathams eller Portlands cementgrufvor eller måhända Dartmoerfängelset och Arthur Orton skall i detta hederliga sällskap släpa sig till och ifrån det tunga straffarbetet på samma ställen, der under förra årens hästmanövrer karabiniererna, sir Roger Tichbornes gamla regemente, galopperade muntert framåt med fladdrande bjelmbuskar och flygande standar. Den så kallade kapten Brown är en ganska vanlig förbrytare, som trodde sig kunna göra lycka genom att uppträda som vittne i saken, och man säger, att personer med inflytande lofvat honom plats som hamnmästare i Southampton, en befattning, som onekligen skulle ha passat honom bättre än det lilla näringsställe, åt hvilket han på sista tiden egnat hela sin verksamhet. Våga vinna, våga tappa, tänkte kapten Brown, och så kom han fram med sin historia om att Roger Tichborne varit tillsammans med honom i Rio, act han varit i tillfälle att se denne i bad och att han då observerat de bruna födelsemärken, som sunnits på tho claimant och att han slutligen noga erinrade sig att samtidigt ha sett Jean Luie. Men m:r Hawkins var kaptenen för slug och undersökte saken noggrannare än önskligt var, och resultatet blef 5 års straffarbete. Bornholmaren Jean Luie är deremot en helt och hållet annan karakter. Man kan antaga, att han under de sista tjugo åren för det mesta seglat under falsk flagg och om han än under hela denna tid icke absolut lefvat af bedrägeri, så har han dock begagnat hvarje gynsamt ögonblick och det som hittills blifvit uppdagadt är väl det minsta af det, som denne djerfve svenske äfventyrare (Lundgren är, som bekant, född i Göteborg) har bedrifvit. Han började sin lefnadsbana som sjömanspojke och avancerade i tidernas lopp till kapten; men hvad som föranledde honom till att lemna.sjölifvet och taga plats som vaterclerk hos en skeppsmäklare i Newyork, der han råkade i obebagligheter, detta är ännu icke utredt. Senare kom han till Cardiff men förföljdes der af samma otur: att komma. i, fängelee. Men, under det han på så sätt flackade omkring, var hans hjerta ej otillgängligt för mildare känslor; ban gifte sig, men det ser ut, som om hans äktenskapliga kärlek varit lika så osäker som hans öfriga bättre känslor, ty ban gifte sig för andra gången, ehuru hans första lagligt gifta bustru ännu icke var död, och om ett par dagar skall han anklagas för bigami. Han har naturligtvis berättat en oändlig mängd af osanningar och det är i detta lögnens kaos ej möjligt att säga, när han ljuger och när han talar sanning. Han har då och då låtit förstå, att både m:r Wballey, parlamentsledamot för Peterborough och m:r Guildford Onslow, the claimanta trofasto anhängare, haft sina flngrar med i spelet för att få honom till att aflägga ed på, att han var ombord på Osprey, då detta upptog Bellas strandade besättning. Det kan tölja ännu ett litet efterspel, när dessa gentlemän anklagas för sammansvärjning. Skulle så ske, som the claimante advokat, d:r Kenealy, för ej längesedan offentligt förklarat, att nemligen den ende, rigtige Arthur Orton bringas hitgäfven från Australien, så blir detta otvifvelaktigt den oåterkalleligen sista akten i detta sorgespel, som så länge förvånat en verld. Nu är det visserligen sant, att Tichbornesaken för ögonblicket ej ådrager sig synnerligt ator uppmärksamhet, men detta oaktadt var rättssalen likväl uppfyld af menniskor, då domen skulle afkunnas. Lundgren hade dagen förut hållit sitt afskedstal till allmänheten, i hvilket han väl medgaf, att han då och då varit en smula i förlägenhet samt att ban ogerna hörde detta åter omtalas, men det hade isynnerhet varit hans bigami-bistoria, som hade förmått honom till att förvrida sanvingen; han var emellertid det oaktadt en något förorättad oskuld och hade han endast haft råd att tillkalla vittnen, skulle han ha kunnat bevisa att mycket af hvad han sagt vore sanning, men han hoppades att hans höga domare skulle fara varligt med honom, då han ju ännu häftade i en gammal skuld till staten af 18 års straffarbete; — här förde han näsduken till sina ögon och brast i ett stilla snyftande, ett gammalt knep, som han förmodligen lärt sig i Ubatbam. Men i går, då hela föreställningen var ill ända och han visste att spelet var förloadt, stod han alldeles Jugn, alldeles som om saken icke särdeles avgått honom, då domen, ydande på 7 års offentligt straffarbete, alkunrades; endast alldeles vid slutet förde han