Göteborgsposten – 17 april 1874, sida 2

mitt hjerta, så yttra aldrig något sådant mera. Gud förlåte mig, min älskade, men ni är för mig kärare än mitt eget kött och blod. Jim der nere har ej trängt så djupt in i mitt hjerta som ni. Under hela ert lif har ni aldrig sagt ett bårdt ord till mig. Alltid har ni varit vänlig och god och tänkt på min lycka! Ni har aldrig förorsakat mig ett enda ögonblicks sorg. Lemna er! Miss Olla, jog skall aldrig lemna er, förr än jag dör! Jag säger, såsom qvinnan i bibeln sade: dit ni går, dit vill jag gå; der ni stannar, der vill jag stanna, och jag vill dela alla era bekymmer! Lemna er! Oh, miss Olla, det skulle för mig vara att lemna det varma solskenet och gå in i det kalla mörkret. . Den trogna gamla tjenarinnan drog sin unga herrskarinna ännu närmare intill sig och kysste henne. — Ni och jag skola vara hela verlden för hvarandra, gamla vän, så länge vår lefnad varar, sade Olia, medan tårar som diamanter dallrade i hennes långa svarta ögonhår. Naturligtvis skall jag aldrig gifta mig med mr Gower. Då jag nått min myndighetsålder, skall jag resa tillbaka med er till det kära gamla England och bosätta mig der i det hus, der jag är född. Och jag skall ha den stackars Jasper Lowder hos mig der. Han tycks vara i så stort behof af mitt deltagande, och ban är mig så tillgifven. Han skulle vara lyckligare tillsammans med mig, än der ban nn är. — Men då ni gifter er, miss Olla, skall ni ej vilja ha den stackars unge mannen i ert hus. — Jag skall aldrig gifta mig, svarade Ulla allvarligt och sorgset; aldrig! ; — Men, miss Olla, det är upga menniskors bestämmelse att gifta sig. Ert lif har varit så afetängdt från andra menniskor, att vi aldrig älekat. Men er tid skall komma. Den unga flickan roånade. De strålande ögonen sänktes.