Göteborgsposten – 15 april 1874, sida 2

låta hans känslas strängar vibrera — som om hon ensam egde förmåga att bringa hans domnade själ till någon lifsyttring. Och Olla gäckade ej en enda gång den stackars unge mannens väntan. Hvarje morgon, entingen det regnade eller solen sken, besökte hon honom med aldrig svikande regelbundenhet. Hon bar apelsiner, fikon, drufvor, mandlar till honom. Hon hade äfven med sig målningar och taflor, hvaraf han tycktes finna stort nöje. Hon sjöng för honom olla gamla engelska och skotska ballader som hon kunde, och den stackars Tressilian tröttnade aldrig på hennes sång. Han brukade lyssna till sången i ett slags extas, och det var då, men endast då, som en glimt af någonting liknande intelligens visade sig i hans sorgsna ögon. Det var då, endast då, som hans tårar kommo. Ollas intresse för Tressilian ökades dag efter dag. Det skulle vara orätt att säga, att hon älskade Guy såsom qvinnor älskaj dem med hvilka de gifta sig. Men hon ömkade den stackars ynglingen — ömkade honom med en egendomlig, djup, längtansfull ömhet, som var full af smärta. ! Hon älskade honom äfven med en beskyddande kärlek, en sådan kärlek som en varmhjertad qvinna skänker åt en menniska, som är hjelplös och som har anspråk på hennes deltägande. Och Olla tyckte, att Tressilian i sin olycka vore berättigad alt ha sådana anspråk på henne. Hon var ej ensam om att besöka honom. Jacopo Palestro, notarien i Palermo, Teresa Vicinis slägting på långt håll, kom ofta till fiskarkojan, skenbart för att helsa på sin slägting men i verkligheten för att göra förfrågningar rörande Tressilian. Notarien var, som det tycktes, angelägen om att göra Big förtjent af de penningar, som utbetalats till honom sf Jasper Lowder, för att han skulle vara spion och rapportör. Tressilian tycktes nästan vara rädd för Palestro, lik