Göteborgsposten – 15 april 1874, sida 1

IHOUHSPTISAV ÖIL FT PÅIITTNUu; UktIAHUSHU Unnonser SUR ring öfver en disposition, som i början upptogs som en chikan med anledning af att bondemajoriteten i storthinget rakt emot hela den bildade klassens opinion i fjor nekade oss att sluta oss till myntkonventionen. Båda våra större tidningar och det svenska Aftonbladets första artikel härom bidrogo till närandet af denna osördelaktiga opinion, men genom de många senare uttalandena om den egentliga beskaffenheten af den träffade disposionen är stämningen åter förändrad. Vår första anktoritet i dylika frågor, konsul Th. Heftye, som i fjor med så mycken talang behandlade myntfrågan och framhöll de skadliga följderna för oss ifall vi icke slöto oss till konventionen, har för några dagar sedan i Morgenbladet infört en orienterande ledare, som bevisar att svenska riksbankens bestämmelse om att: vårt guldmynt måste finna sig i att lida någon nedsättning, är fullkomligt öfverensstämmande med sakens egen natur, så att vi ha aideles intet. att beklaga oss öfver. Det är antagligt att opionens påtryckning af detta skäl skall framtvinga ett förslag till det församlade Storthinget om att genast antaga myntkonventionen, men detta skulle helt säkert vara olämpligt, då det är mycket tvifvelaktigt om bondennajoriteten så snart efter konventionens förkastande skulle vara villig att förändra sina åsigter och det dessutom i förbindelse härmed arbetas på förändringar i Norges; banks statuter, hvilka ej förän nästa år kunna komma under afgörande .Har det derföre från Stockbolm tillika varit meningen att vilja påskynda vårt antagande af myntkonventionen, fruktar jag att den gjorda dispositionen i detta hänseende skall göra mera skada än gaga. Här i landet bearbetar men så småningom. bönderna och mängden genom att vänja dem vid det nya myntet och de nya benämningarne Åkroner och 5örer, så att det var lätt att förutse, att om ett år eller två skulle införandet af myntkonvontionen i sin helhet icke stöta på några svårigheter. Ett förslag derom på innevarande storthing fruktar jag derföre skulle komma en smula mal propos. Föröfrigt yppar sig vid begagnandet af de nya guldmynten en omständighet som lätt kan komma att nedsätta några procent af deras värde, i det ej få af dessa mynt vid fall eller stötar springa i flera bitar. Detta; beror naturligtvis på ett fel i legeringen, som man dock hoppas skall kunna upphätvas vid utmyntandet af de nästa 100,000 tjugu-kronerna, som snart skall ega rum; och det är allaredan tal om att indraga de hittills utskickade 100,000 st. Vid af privatpersoner anstälda försök har det visat sig att det icke är alla 20-kronor som kunna slås eller brytas sönder, men tar man till exempel en rulle om 50 st. och låter denna häftigt falla mot. ett hårdt föremål, skall man ofta finna 5 till 8 söndersprungna, som om de varit gjorda af glas. Det är första gången åtminstone på detta århundrade som vi hos oss nu slagit guldmynt och konsten måste vi väl först lära 088. Påsken är här i staden en ovanligt tyst period och det var derföre ett stort nöje för vår bildade allmänhet att påskdagen af musikföreningen inbjudas till en stor passionskonsert, dervid Robert Schumanna stora verk Paradiset och Perin för soli, kör och orkeeter skulle uppföras i frimurarelogens stora sal under anförande af hr Grieg. Konsertens glanspunkt ansåg man skulle bli Perins (en slags fallen engel inom muhamedanernas religion) stora soloparti, som skulle utföras af fru Fredrika Stenhammar från Stockholm. Tidningarna ha uttryckt sig temligen förbehållsamt om denna konsert, men intrycket i dess helhet var att instuderandet ingalunda varit tillräckligt; man spårade osäkerhet i körerna och svaghet i solopartierna. Den bekantskap, som vi denna gång stiftade med den bekanta svenska sångerskan kunde derför alldeles icke tillfredsställa. Hennes vackra, klara och väl utvecklade ehuru ej särdeles starka sopran förlorade sig under orkesterns forte-apel, som naturligtvis skulle varit en smula modereradt i förhållande till de biträdande sångrösterna. Vi torde kunna hoppas att den började utvexlingen mellan norska och svenska konstnärer, som egt rum på de sista åren måtte kunna fortsättas och att vi ofta måtte få anledning till att få höra fru Stenhammar under gynsammare förhållanden. På vår förnämsta teater uppföres OehlenschlägersHakon Jarl ester tio års hvilå hvarje dag och med stor framgång. Hr Josephson är mannen till att sätta det stora och allvarliga sorgespelet i scen, hvarom Jeanne dArc, Coriolanus och nu senast Hakon Jarl bära otvetydiga vittnesbörd, vara af nytta för hans anspråk på att vara baQQ AÄAYVÄLArSYUPBPI. BJäAR AAA Å