Göteborgsposten – 14 april 1874, sida 1

hon orkände i djupet af sitt bjerta, att hon ej skulle finna det svårt att älska honom. — Ni her förändrats mycket, mr Tressilian, sade hon i det hon drog tillbaka sin darrande hand ur hans. Mr Tressilian! upprepade Lowder förebrående. Har jag vuxit ifrån namnet Guy? Eller är det er mening att upplysa mig om, att mina fem års bortovaro gjort mig till en främling för min barndoms vänner? — Ack nej, nej, försäkrade Blanche förvirrad. Jag — jag tänkte — Åren ha ej låtit oss vara den gosse och den flicka vi voro då ni reste. Men det låter allt för formelt och kallt att kalla er mr Tressilian, jag skall derföre tilltala er med namnet Guy! Och ni måste kalla mig Blanche, såsom ni brukade göra. — Det är då öfverenskommet, sade Lowder småleende. Jag hoppas att ni ej finner mig förändrad till min nackdel? — Jag vill ej smickra er fåfänga genom att säga er min åsigt, sade Blanche skrattande och åter rodnande. Men förlåt mig! Ni ser trött ut! Vill ni ej gå upp på ert rum? Onkel! Sir Arthur närmade sig. Lowder kastade en blick på sin drägt, liksom om han just nu kom att tänka på, att resdammet satt qvar på kläderna, Sir Arthur tolkade blickens betydelse och yttrade: — Dina kappsäckar hafva blifvit uppburna i dina rum, Guy. Jag förmodar, att du skaffade dig ny garderob i Paris på hemvägen från Marseille? Vill du gå upp och byta om drägt? Lowder svarade jakande, och sir Arthur tog den unge mannen under armen, förde honom från salonger, genom förstugan och uppför stora trappan till en våniog med utsigt öfver alln, och som äfven hade fönster hvilka lemnade fri utsigt öfver Severn.