allenast styra riket på det sätt riksdagens majoritet föreskrifver. Men åtskilligt af detta tillhör framtiden. Minieterkrieen fortsar emellertid, och förr än justitiestatsministersembetet blir tillsatt, är det icke möjligt att beräkna, huru krisen skall slutas. Säkert är emellertid, att de, som före påskhelgen voro fullt öfvertygade om att vu blifva inkallade i den nya ministören och derföre reste hem för att beställa om sitt hus, äro ytterligt missbelåtna, med att ingen justitiestatsminister blifvit utnämnd, och att således rekonstruktionsarhetet icke kunnat företagas. Men blir den politiska ställningen lugnare om en landtmannaminister kommer till styret? Sannolikt icke. Det skall snart visa sig, att striderna blifva vida häftigare, ty i det system — om det annars kan så benämnas —, som denna minister måste antaga och fullfölja, ligger så många ämnen till stridigheter, att den — ministåren — i stället för att egna sig åt arbetet för den politiska utveckling, som den gjort till sitt mål, måste använda alla sina krafter för att hålla sig qvar vid styret, och de män, som ingå i denna ministör, ha ju sjelfve gått så hänsynslöst till väga för att komma till makter, att samma medel nog användas för att beröfva dem makten.