Göteborgsposten – 11 april 1874, sida 1

Lordagen den II APTII. toatern, som då stod under den store Torsa lovs ledning. — Den gamle, älsklige skädespelaren drasger, som sagdt, nu snart ännu en gång bort från oss lika afhållen, lika hedrad och — lika J efterlängtad som alltid. Låtom oss hoppas, -Jatt han under den nya framtid, som vår tear ter nu snart går till mötes, ej skall neka att t med sin ojemförliga talang ett nästa år sprida 1 I glans öfver en scen, som skulle räkna det för 3 I en ovansklig ära att för alltid få kalla houom I för sin, ett samhälle, som generation efter ge3 neration i ett tacksamt och vördadt minne skall bevara bilden af en man, som så fört den svenska skådespelarekonstens runor Åmed den t äran som Fredrik Deland. b Efter hr Delands bortresa upptager reperwiren någonting för vår allmänhet splitter nytt: finnen Wecksells ryktbara 5:akts-sorgespel: Daniel Hjorth, med töljande rollfördelping: Carl (IX, hr Pouetle; Arvid Stålarm, hr Sjöberg; Johan Flemming, hr Ahlström; Olof Klaesson, hr Wagner; Ericus Erici, hr Stiegler; Joachim Scheel, hr Strindberg; Daniel Hjorth; hr Hellander; Laurentius Paulinus, hr Ringh; biskop Petrus, hr Falck; Ebba Stenbock, fru Fornoll soch slutligen Katri, tru Rad, som i denna roll i Finland firat de mest glänsande triumfer. Stycket, ett snilleverk af den unge, sedermera vansinnig blifoe författaren, eger stort dramatiskt värde och skall utan tvifvel här slå an lika mycket som öfver allt annorstädes, der det blifvit uppfördt. : I början af maj väntar oss ett nytt, angenämt gästspel, nemligen af hr Guslaf Fredrikson, som bekant, en af vår kungliga teaters allra mest framstående manliga sujetter, en karaktersskådespelare af så hög rang, att han jemföres med de yppersta på utlandets första scener. De pjeser, hvari hr F. kommer att uppträda, lära tillavidare vara sålanda bestämda: Klädashandlaren och hans måg; Ett glas vatten (drottning Anna, im:ll Jansson, hertiginnan Marlborough, fru Raa, Bolingbroke, hr Fredrikson, Abigail, m:ll Wiborg, Masham, hr IZellandsr); Börd och förtjenst (Georges Bernard, hr Fredrikson); Ett grått hårstrå, proverb af Octave Feuillet, speladt af fru Raa och hr Fredrikson; Kusinerna samt möjligen Kusin Jacques och Män af ära. Vi äro öfvertygade om, att allmänbeten med glädje skall omfatta desea tillfällen att få förnya bekantskapen med en talang, hvars namn redan är outplånligt inskrifvet i svenska scenens häfder. Det lider, dessvärre, alltmer på den tid, då det sällskap, vid hvilket vår allmänhets intresse nu så länge och så varmt varit fästadt, skall upplösas och dese medlemmar gå hvar åt sitt håll. Man vet, hvad man bar, men icke hvad man får, säger ordspråket och någon tid skall utan tvifvel under alla omstärdigheter förflyta, innan man åter på vår scen får skåda ett så godt samspel, som det nuvarande. . För de mårga, hvilka intressera sig för Ahmanaka sällskapet, skall helt säkert en i dag i Gumperts bokläda på hr Oscar Stiehlers förlag utkommen större fotografi bli ett kärkommet minne. Den upptager porträtter af sällskapets samtlige medlemmar i alfabetisk ordning från vonstor tihl höger, vackert ordnade omkring direktör Ahmans något större bröstbild. Bet hela utmärker sig för mycken porträttlikhet, hvilket i sammanhavg med det billiga priset, 2 kronor, utan tvifvel skall bidraga till en ferm åtgång. Den store trollkarlen, professor Frisdrich Joseph Baoch, hvars ankomst vi för någon tid sedan bebådade, har nu anländt till staden och ger i morgon afton sin första vidunderliga föreställning på Mindre Teatern. I Wenersborg är man fortfarande lika bös på stadens sotare, att döma af följande diatrib i en af stadens tidningar: Sotaren är icke den sämst aflönade af stadens tjenare: hans utsigter under tjensteutöfningen äro visserligen mörka och uniformen, som nästan jemt får hänga på, far mycket illa, men så ljusnar det för honom när han uträttat sin sak, studierna kosta icke mycket och uniformen ej heller, om man undantager ett stycke skinn någonstädes på benkläderna, hvilken garnering torde vara mera praktiskt nyttig än prydlig. Vår sotare är icke den sämst aflönade, sade vi, och vi måste bevisa vårt ord. Han har hittills haft 1500 kr. i lön, men denna höjdes i går till 2000 kr., således vida högre ayrtidstillaggän riksdagen beviljat rikets embets-och tjenstemän. Vi vilja härmed icke hafva sagt, att sotarlönen är för hög, men relativt ställer den sig icke obetydlig och bör väl förslå äfven till aflöning åt ett biträde, hvarmed befattningen godt kan uppebållas, om principalen sjelf är tjenstbar i yrket samt vill vara nykter och arbetsam, något som en sotare icke alltid är. Förstod man piken, hvasa? I Elmhult lärer man — åtminstone såvida man får sätta tro till årets almanacha, men si det får man väl icke — haft kreatursmarknad på sjelfva — Långfredagen. Vid en viss bolagsstämma omtalade revisorerna bl. a, att de med egna händer brännt upp det förflutoa årete inlösta kuponger jemts akattmästaren. Hu då, lik förbränningen gör raska framsteg! En stolt men fattig student, som till på köpet höll sig med hund, egde en dag ej mer än tre skilling, för hvilka han beslöt att hemta ärter på fattighuset, der han visste att en tillräckligt stor portion för hans middag kunde erhållas. Han lemnade alltså den dyrbara treskillingen åt sin dorstisk, dock var han för stolt (bögfärdig?) att spela rent spel, och hans tillsägelse fick derföre följande egendomliga form: Tör du, Janne, spring på fattighuset och köp ärter för det här åt...åt Caro... men ...glöm ej att ta...sked med!