Göteborgsposten – 11 april 1874, sida 1

i . 3 j Sedan vårsolen log. Och det porlar i berg och i dal på en gång: Det år vårbäckens sång. sjunger den till volymen måhända minste, men i poetiskt hänseende kanske störste, af våra nu lefvande, svenska skaldor, Elids Sehlstedt, i den skönaste bland alla Hans sånger: En Söndagsmorgon i skogon ... Ack ja, vi ha hört det också alla redan i år, det ljufliga euset i skogen, kännt dem dessa milda vårfläktar, de första kyssarne från solen till jorden, förnummit den sprittning som genombäfvar hela naturen, då denna åter pryder sitt bröst med bröllopsbuketien af blyga sippor och violer, då de unga känna sig dubbelt unga, de gamla känna blodet rulla med starkare värme genom de hoptorkade ådrorna, då sjuklingeo med begärlighot uppsnappar en lifgifvande solstråle bakom de nedfälda jalusierna i det qvafva sjukrummet, då hoppets rosor på nytt börja att knoppas i den olyckliges hjerta och den der med orätt far skygt ilar att dölja sitt mörka samvete för de: genomträngande strålarne från höjden, denna utan all-gensägelsa skönaste af alla årets tider, då — för att tala med Berthel i Barnhusbarnen — hela ekapelsen är ämnad att vara glad, då såglarne sjunga, siskarne hoppa, skatorna skratta, orrarne spela, kalfvarne dansa och endast de arma åkarhästarne stå och hänga läpp.. ÅRert sagdt: vi ha under påskdagarne haft en allra som ljufligasto liten försmak af Våren! : Vidare torde som osvikliga vårtecken kunna inregistreras, att man börjat föra upp byggnadaställaingar på våra förnämsta gator och att det beställsamma ryktet vill veta att — furst Bismarck ämnar besöka Sverige!l! Härom året var det Särö resan gälde, i år är det Ronneby, som uppgifves skola hedras med hans närvaro. Måhända skall ryktet denna gång besanna sig; visst är emellertid, att våren är en farlig tid för till åren komne män, ryktbara eller icke rykibara. Endast inom vårt samhälle har denna vår äft flera lif. bland våra mera framstående n: den vänfaste och vänsälle, i holsans dagar så kraftige och verksamme Johan Erik Nissen, den blide, fist bildade och humane Wilhelm Karström, den rikt begåfvade mekanikern, högsinte arbetsgisvaron och väldige sportsmannen Aleranden Keiller, alla ha de i vår gått bort, lomnande efter sig ott aktadt och äradt minne. llär må ock läggas en minnesblomma på den bortglömda gratkulle, som gömmer Henrik Elof von Normanns kallnado stoft. Insan en smärtsam, kropps och själstyngande sjukdom lade sina fjettrar på den nu bortgångne, spelade han icke allenast inom den sfer, han valt för sitt lifa egentliga verksamhet: artilleriet, en framstående, stora förhoppn ngar ingifvande roll, utan deltog äfven med nit och intresse i flera af detta samhälles inre angelögeaheter. Så var han bl. a. en af de mest verksamma orsakerna till att vår stads förnämsta prydnad: Trädgården kom till stånd. Redan för 33 år sedan, 1841, invaldes han till ledamot af Göteborgs Vetenskapsoch Vitterhotasamhälle: Vetenskapsafdelningen, 1:a klassen: Ren och använd matomatik. Alven åt det lättare skriftställeriet egnades hans penna, hvari ett varaktigt minne fortlefver i hans för den tiden ovanligt lediga öfversättning af Haekländers: Soldatlifvet i frodstid. Den gamle soldaten, hvars ålderdom var mindre molnfri än hans ynglingaoch mannaålder, har nu lemnat den verld, som har lika lätt att förgäta som att beundra. IIvile han i frid! Den glada staden vid Sundets bölja, det fagra Köpenhamn, bar jemväl i vår förlorat en af sina bästa söner, en sf dem, som allra mest eggat den till ÅLystighed: Hans Christian Lumbyc. Man kan väl säga att hela Köpenhamn, hela Danmark, och ej. nog dermed, hela den glada verlden, från Tromsöo till Goda Hopps-udden, från London till San Fransisco känt sig berörda af detta dödstall, ty till hvilken vrå af verlden ha icke tonerna af Lumbyes Ohampagne-galopp nått? Många äro de, som tecknat hans minnesruna, iogen dock i vått tycke så väl som vår gamle vän Erik Bögh, hvilken i slutet af sio ypperliga minnestecknivg med följande träffande ord skildrar Lumbyes förhållande till sitt folk och sin tid: Folkeat har sin fordran på konsten och vår tid skulle på ett bedröfligt sätt missförstå sig sjeli, i fall hon icke medgåfve, att det är mera att uträtta hos do många än hos de få och att den konstnär som vinner folkets öron har vunnit mera än den, som har tillegnat sig de lärdes språk — väl art märka: då denna uppmärksamhet och uppfattning icke vunnits på det skönas bekostnad. Vi böra derföre glädja oss, då en så rik begåfning som Lumbyes finner sitt mål i en folklig genre. Om än folket skullo vara förnöjsamt nog till att hålla till godo med det misslyckade och lättsinnigt nog till att förvexla det platta med det lätt fattliga, så är dock den tid förbi, då det, som vrakas af de få, kan betraktas som godt nog för do många. För folket skall det bästa icke bli godt nog, när folket blir godt nog för att förtjena det bästa. Lumbye kände dessutom icke till äregirigheten. Han sträfvade aldrig efter att göra sig gällande utanför sin berättigade krets och gladde sig med barnsligt sinne öfver det rikliga bifall, som kom honom till del. Det är derföre så mycket mindre skäl beklaga att baa valde den plats) — som man så ogorna sig honom lemna. Men var han icke högt sträfvande, så var han minst af allt — högtåliga Vi skola derföre icke hålla något sorgetal öfver bans bortgårg. Hass miane har icke sin plats i de dödus utad i de lefvavdes gårA.. 2 2 2 a 2 0 — — i:. au — —— — —— ——— —————— —