Göteborgsposten – 8 april 1874, sida 1

Den röst hvarmed mr Gower uttalade denna fråga lät till hälften som ett anskri. Ollas ögon vidgades af förvåning. — Jog sade, upprepade hon, att hans namn var Ja: sper Lowder. Mr Gower sprang upp som om han blifvit elektriserad. Hans ansigte blef då blekt, som om han fått se en vålnad. Hans ögon stirrade vildt och hans läppar darrade som om han förlorat förmågan att beherska musklerna omkring dem. — Jasper Lowder, sade ni? frågade han med en gäll hviskning. Det måste vara något misstag; detta var ej det namn ni uttalade? Olla blef bestört öfver sin förmyndares ifver och egendomliga sinnesrörelser, men hon upprepade -sin försäkran att den unge engelsmannens namn verkligen qvar Jasper Lowder. AU — Och en idiot, sade ni — en idiot? utbrast mr Deverenx Gower ännu i samma skarpt hviskande ton; en idiot för litstiden? Olla jakade. Mr Gower drog djupt efter andan och fattade hårdt i stolkermen. Olla betraktade honom nyfiket och forskande. — Ni her hört namnet förut, sade hon. Kanhända att ni känner den ungö mannen? Mr Gower sammandrog nervöst sina ögonbryn och sökte att bibehålla sjelfboherrskuingen. — Noj, jag känner honom ej, svarade han i hes ton; jag her hört namnet, det är alltsamman. Det var namnet som frapperade mig — jag kände en gång en person som hette Lowder. Han gick af och an under flera minuter. Hans andedrägt var häftig som hos en person, hvilken sprungit, och den sällsamma blekheten i hans ansigte fans ännu qvar. Oila gaf akt på honom; hon förstod att hon råkat vidröra någon hemlighet i sin förmyndares lif, någon hemlighet som han önskat att för alltid låta vara begrafven.