Göteborgsposten – 8 april 1874, sida 1

— — — med dess konvulsioner, den pinsamma andhemtningen, nervryckningarne, krampen. Sjelfva ansigtefärgen förvandlas till gulgrön, jag vet ej genom hvilka medel. Alltnog, det är förfärligt. — Theätro Frangais har vid uppsättningen af denna pjes till en vies grad brutit med sina gamla traditioner, som föreskrefvo den största enkelhet i dekorationer och kostymer. Här återigen utvecklas i begge hänseendena den största lyx, och dekorationen i första akten, som framställer ett drifhue, samt den i tredje akten, en park med en damm i månsken, äro isynnorhet beundransvärda från estestisk synpunkt. — Men det är detsamma, de flesta af åskådarne gå visst ifrån teatern med ett ganska obebagligt intryck. En sfinx i det verkliga lifvet, hvilken länge ingen kunde utgrunda, men hvars lifa gåta nu omsider funnit sin lösning inför Tribunal correctionnel var hr Gabriel Hugelmann, journalist, financier och riddare af en hel mängd utländska ordnar. Han var under kejeardömet redaktör för en imperialistisk veckotidning, utgaf i London under 1870 och 71 den franska tidningen la Situation i samma anda, men blef derefter en itrig anhängare af Thiere, för hvilken han talade i en ny tidning. Som emellertid alla dessa tidvingsföretag gingo med förlust och icke heller voro subventionerade, så hade denna verksamhet just icke varit någonting att lefva på — och isynnerhet att lefva som hr Hugelmann, hvars depenser gingo upp till 100,000 francs om året — så vida han ej funnit på att kombinera donsamma med diverse fivansiela företag, hvilka dels gingo ut på hvad man i Sverige benämner Salmoni-affärer dels i öfrigt annorledes på att lura folk, samt slutligen om ban ej på samma gång tillhört den bemliga polisen. Men i trots af detta senare gick krukan likväl sönder, huru länge den vandrade till brunnen, och hr Hugelmann dömdes till några års fängelse. — Personen i tråga är föga intressant och jag omnämner honom endast derföre, att auktoriteterna vid genomgåendet af hans papper fuono ett bref, som tycktes gifva vid han: den att den beryktade Vermesch, utgifvaren af Pere Duchesne under Kommunen, skulle genom hans bemedling ha blitvit satt i förbindelse med kejsaren i Chiselhurst, en notis som alla de mot denne sistnämnde fiendtliga tidningarne skyndat att kolportera. Men jag har deremot icke i någon af dessa tidningar sett omtaladt, hvad som sedermera blifvit ådagalagdt, att nemligen uppgiften icke kan vara sann, först derföre att Hugelmann icke vid den uppgifna tiden befann sig i England, och vidare derföre, att han sjelf aldrig lyckats att få tillträde till kejsaren. Det andra kejsardömets legend håller på att bilda sig, alldeles som det på sin tid gick med den förste Napoleons, hvaraf minnet i etället genom afståndet i tiden håller på att efterband förlora sig. Det var, som kändt är, Thiers, som genom sin Konsulatets och Kejsardömets historia mäktigast bidragit till onkelna apothoos, och. herrarne de Cassagnac, far och son, ha nu företagit brorsonens. Det första häftet af Hirteirs populaire illustres de Napolsaon III-, utgifven af dessa begge författare, som täfla i talang och i hängifvenhet för den aflidne snveränen, bar just nu utkommit. Ett särdeles vackert och talande sotograssporträtt af kejsaren pryder detta första häfte, hvilket hufvudsakligast sysselsätter sig med kejsarens barndom och har en mängd små intagande. och vackra drag att meddela om drottning Hortense och hennes son, samt säkerligen skall fiona en mängd eympatetiska läsare inom alla klasser af sambället. Under tiden fortfar den radikala propagandan att utveckla en utomordentlig verksamhet. En nyligen afdömd process har i detta fall lemnat åtskilliga högat öfverraskande upplysningar. I departementet Cöte deor stod en läkare i spetsen för en förening, hvars närmaste uppgift var att sprida en godtköps-litteratur, som innebålles i det i Paris utkommande ÅBibliothöque dömocratique. Som denna spridning försiggick genom hemlig kolportering blef den åtalad, och jemte den nyssnämnda föreningens president, doktorn, figurerade äfven på de anklagades bänk flera stycken af hans medhjelpare. Dessa voro till största delen skolgossar. Den korrespondens mellan dem och deras förman, som upplästes vid domstolen, är högeligen uppbygglig. En af dessa lofvande ungdomar skrifver: -I hvilket ömkligt tillstånd har jag icke funnit min arma hem ort! Huru mångabanda klerikala bearbetnin gar, dessa kanaljer till prester använda alle medel, -predikningar, småskrifter, allt möjligt för att agitera solket. Men jag å min sid: arbetar outtröttligt. Hebertistorna af Tri don (en af kommuncheferna) befinner sig nt i allas händer. Jag arbetar i skuggan och ak tar mig att bli bemärkt af någon-I slute af sitt bref tillägger han, att han icke kunna taga sin studentexamen, emedan han arbeta pådomen öfver monarkien. — Man kan int hinna med allt! En annan anmärker att ha icke heller lyckats i sin examen emedan ha varit sysselsatt med författandet af en roma