Göteborgsposten – 8 april 1874, sida 1

t n — till och med att omtala, — ä —— —— betvislas — utgör sedan vockans början det allmänna eamtalsämnet. Flykten, hvars verklighet emellertid icke synes kunna betviflas, har uppenbarligen varit med mycken omsorg förberedd. Den förste, som erhöll underrättelsen derom, var hr Edmond Adam, medlem af den radikala venstern i Nationalförsamlingen och en pålitlig vän till Rochefort samt förmyndare för hans barn. — Victor Hugo bar hvarje söndag hemma hos sig en liten mottagning at några politiskt-litterära vänner, hvilka alla äro sympatetiskt stämda för Lanternans författare. Laget brytes vanligen vid 11 tiden på aftonen, emedan värden gjort sig till en lag att alltid gå till sängs före midnatt. Men denna gång, just som man skulle skiljas åt, kom en depesch från hr Edmond Adam, anmodande vännerna att dröja tills han ankomme, emedan han hade ett meddelande att göra angående Rochefort. För första gången på många år stannade Victor Hngo uppe ända till kl. 2 på natten, då Edmond Adam infann sig och jublande meddelade en depesch från London, hvari underrättelsen innebölls. Dagen derpå åfsändes från Rocheforts bankir i Paris, der han har, säger man, omkring 65,000 francs innestående, en vexel på 1000 2 etorl. till bestridande af sällskapets resekostnader. — Så berättas det, och man vet att Rochefort icke ämnar sig direkte tillbaka till Europa utan. först vill göra en rundresa genom Åmerika och hålla föreläsningar. Pianen är onekligen god; Rocheforta namn och pereon skall utöfva en great attraction, hvartill sjelfva Barnum aldrig skulle kunna skapa maken; han skall samla millioner i sin ficka och icke beböfva omedelbart sammanträffa med de andra kommunarderna, som vänta honom i London, icke alla med de vänskapligaste känslor. Innan man sysselsatte sig med Rochefort, sysselsatte man sig med Thiere, som en dag i förra veckan — sedan han för första gångången efter d. 24. maj förlidet år hade tagit till ordet i Nationalförsamlingen — fick ett så häftigt giktanfall, att man till och med ett ögonblick fruktade för en dödlig utgång. Men han kom sig fortare än någon kunde tro och är nu fullkomligt återstäld samt sysselsätter sig med förberedelserna till inflyttningen i sitt nya hus, som staten låtit bygga honom på det gamlas plats. Han är den ende af alla de husegare, som fingo sina egendomar skadade eller förstörda under kommunen, hvilken redan fått ersättning derför, och denna till och med rikligare än förlusten var. De andra, hvilkas skadeersättning i alla händelser blir ganska ringa jomförd med skadan, ba ännu icke lyckats utfå någonting, oaktadt utbetalningen för länge sedan är beslutad. Det torde icke finnas många i Paris, bland den del af befolkningen, som följer med hvad som händer och sker äfven i nöjenas verld, hvilken icke under den sista veckan sjelf framställt eller fått höra till sig framställas frågan: har ni sett Croiselte dö?. — Detta vill på vanligt språk säga: har ni ännu varit på Franqais och sett Ssnaen, Octave Fouillsts nya pjes, der mill Croizetto dör på ett så Åoharmant sätt? Charmant eller icke — men det är onekligen skakande och man glömmer att m:lle Croizetto uppför samma scen hvarje dag, ty aldrig har illusionen af det förfärliga dödsmomentet drifvits längro än här. Vore jag författaren, skulle jag kanhända finna mig medelmåttigt smickrad deraf att m:lle Croizettes mavår att dö är det söm nästan uteslutande omtalas och att man så godt som intet fäster sig vid hela återstoden, d. å. vid hela pjesen. Denna är emellertid anmärkningsvärd, om oi så mycket i och för sig som ej mera såsom en produkt af den idylliske Octave Feuillet Det ser ut som författaren hade tröttnat på all den rökelse man upptändt för honom just för hans milda och känslolulla skapelser (pi det dramatiska fältet, ty inom romanens om: råde är det väl si och så med den saken) och att han nu ville riktigt visa att han kan vare vulkanisk och realistisk som en annan. De är derföre, tyckes det, som: han skrifvit denn pjes, hvari han ansträngt sig att hopa hel den apparat som utmärker det moderna fran ska skådespelet. Jag vet icke om den ej ä en bearbetning af hans förmodligen äfven Sverige öfversatta roman Julia TråöcoeurDet vore önskligt om författaren nu, seda han väl hunnit visa hvad ban i denna väg ka åstadkomma, ville slå denna nya riktning u hågen, der han har så många rivaler, och åte gifva oss sådana mästerstycken som Byn, Et hvitt hårstrå eller, Låt vara, En fattig äd ling, i bvilkaknappt någon kan täfla med honon — Sfinxen, för att återkomma till denna, är emel lertid veckans stora dramatiska händelse, oc Croizettes död skall utan tvifvel i flera måns der fylla salongen. Man göre sig en förestäl ning härom, då jag säger att dödskampen ve rar i fulla tre minuter; grefvinnan de Chelle har. intagit det gift, som hon bar i en rip med en sfinx graverad i stenen och hvarefte hela pjesen har sitt namn, och åskådaren bl