Göteborgsposten – 31 mars 1874, sida 1

afskedade och den fredlige odalmannen nödsakad att lita på sin egen kroppastyrka för att värna sitt lif och sin egendom. Om inga skatter vidare finge upptagas, vore man från och med den 1 april innevarande år förflyttad till tiden, innan det Rousseauska samhällsfördraget ingicks. Utsigten var allt utom behaglig, men ingen trodde heller på dess förverkligande, Allt hvad man ville var att skrämma. Men när nu motståndaren icke lät skrämma sig, återstod intet annat än återtåg. För att dölja nederlaget insvepte sig venstern till en början i sin värdighets mantel. Man iakttog en olycksbådande tystnad, medan man funderade på hvad ytterligare var att göra. Emellertid nalkades den afgörande stunden, och folketingets majoritet hade den sunda takten att så godt först som sist bita i det sura äpplet. Finanslagen antogs, naturligtvis med några små ändringar, som voro afsedda att förarga, men på det hela ej stort betyda. Och till råga på medgörligheten har man ej visat sig fiendtlig emot en provisorisk bevillningslag, som skall träda i gällande kraft, om finanslagen ej hinner affärdas af båda tingen före d. 1 april. Det danska statsskeppet synes alltså hafva kommit i smult farvatten igen. Ingen fruktade väl för kantring, ehuru en och annan skavank ej var utom sannolikhetens område. Så mycket mera måste man glädja sig åt farans undvikande. Danmarks rike är ej af det omfång, att de revolutionära lidelserna der kunna få fritt spelrum. Det oaktadt är ännu tillståndet långt ifrån normalt, och det icke minst betänkliga är, att folketinget genom sitt beteende i otid erinrat verlden derom, att det konstitutionella samhällsskicket ännu är ganska färskt i Danmark. Begreppen om statsmakternas ställning till hvarandra hafva visat sig temligen oklara. Detta är i och för sig iogenting underligt, ty ett folk, som för tjugo år sedan utgått ur absolutismens barnkammare, mognar ej i brådkastet till ett sansadt bruk af den nyvunna friheten. Men icke förty har förenade venstern gjort sitt fädernesland en otjenst genom att gifva andra ett tillfälle att se det öfver axeln. Våra sympatier för de skandinaviska grannfolken äro tillräckligt bekanta. Men detta hindrar oss ej att inse det stora försteg, som Sverige eger framför dem i politiskt hänseende. Ofta nog får mar i tidningar, som äro allt annat än skandinaviska, läsa de mest avassande loford öfver den danska eller norska folkfriheten. Det heter, att vi svenskar först genom 1867 års riksdagsform nått en politisk utveckling, som våra bröder innehaft långt förut. Bortom detta årtal finnes ju endast ståndssplit och en mer eller mindre förtäckt allenastyrelse. Om häri skall ligga ett beröm öfver vår nya riksdagsordning, är artigheten skäligen slät. Ty denna visserligen mycket genomgripande reform hade ej varit så mycket värd, om hon ej hade varit en naturlig följd af hela den föregående utvecklingen. Traditionerna från äldre tider verks ännu, stundom till ondo, men ojemförligt mera till godo. Häri ligger just det väsentliga företräde, som vårt statsskick har framför Nor ges och Danmarks. Der måste man börja från början, skapa en representation, der förut ingen fanns, utbilda parlamentariska former efter främmande mönster, emedan inga inhemska voro att tillgå, hemta varnande eller tröstande exempel från utlandet, emedan folkets egen historia ej erbjöd några sådana. Följden har varit ett osäkert vacklande och otympliga försök, som syftat högt, men aflupit utan resultat. Hos oss deremot har tråden aldrig varit afbruten. Allt är väl ej så fullkomligt, som det kan och bör vara. Men vi kunna lugnt bygga på den grund, som lades af våra fäder, och behötva ej förspilla våra krafter i onyttigt famlande. Våra kamrars och våra utskotts arbetssätt härleder sig i botten från århundradens häfd, om vi också nödgats förenkla ett och annat, som visat sig obeqvämt. Den vana vid allmänna rådplägningar, som sedan gammalt har funnits inom vida kretsar bland folket, har gått i arf på den nyordnade riksdagen, och vår parlamentariska historia började ej först för några år sedan. Sjelfva de brännande frågor, som nu stå på dagordningen, äro uteslutande nationella. De äro ej väckta af ett oroligt begär efter folkelig sjeljstyrelse, utan föranledda af sekelgamla och djupt rotade samhällsförhållanden. Om ock missförstånd och sjelfviska sträfvanden stundom träda i dagen, måste dock alltid med