Göteborgsposten – 30 mars 1874, sida 1

ningen af 4 Y Reg. sormen bjuder, ty H. M:t har till friherre De Geer velat öfverlåta att kalla dem som skulle blifva, jemte honom, ledamöter i statsrådet. Till hvem skall ett lylikt uppdrag härnäst lemnas, och hvem skall väl våga mottaga ett sådant uppdrag som frih. De Geer refuserat? Det förhåller sig nog så som antydt blifvit, att en ny minister icke heller kan påräkna en säker majoritet i båda kamrarne, eller ens i de gemensamma voteringarne, och fastän det De Geerska partiet vid utskottsvalen segrade, lar det visat sig att nämnda parti icke alltid utgjort majoritet i Första kammaren. Men obestridligt är att så vida en ministör för sin existens uppställer som ett oeftergifligt vilkor att i hvarje fråga kunna påräkna majoritet i båda kamrarne, måste hvarje år under eller efter slutad riksdag, ministörförändringar inträffa, med bland annat den verkan, att talet om homogena ministörer äfven förtaller och förhållandet blir då att konungens statsråd förvandlas till arbetskommenderingar, men med kort tjenstgöringstid. Det synes vara på en omständighet, som den nuvarande oppositionen, med blicken fästad på en ministår tagen ur oppositionens sköte, bygger sina säkraste förhoppningar om större inflytande vid de gemensamma voteringarne framdeles. Landtmannapartiet måste blifva förstärkt i Första kammaren genom tillfälliga val eller vid det stora omvalet nästa år, hoppas man. Denna förhoppning torde dock icke på långt när gå i så rik fullbordan, som man påräknar, redan af det ekonomiska hindret, som ligger deri, att Första kammarens ledamöter icke uppbära arvode, och att de, som kunna undvara det, torde finna mindre hedersamt att insättas i denna kammare endast för att fungera som voteringsmaskiner, och i alla afseonden står den ministeren på en ytterst svag grund, som bygger sin makt i första rummet på de gemensamma voteringarnes utslag. Det har blifvit sagdt, att den nuvarande ställningen här liknar förhållandet i England, då Gladstone för något mera än ett år sedan, efter ett nederlag i underhuset, begärde afsked, men förmåddes stanna qvar på sin post emedan oppositionens ledare, Disraeli, förklarade sig icke kunnå bilda ett nytt kabinett, enär icke heller han vore viss om majoritet. Men förhållandet hos oss är väsentligt olika. Friherre De Geer är icks, såsom Disraeli, ledare för oppositionen här; man har endast anbringat hans namn vid ett parti, som icke velat kännas vid benämningen landtmannaparti. I de två vitala frågorna, om 80 8 Reg.-formen och om riksdagens befogenhet att ensidigt ändra eller indraga ordinarie anslag, uppträdde frih. De Geer emot De Geerska partiet, och i dessa omständigheter torde till en god del äfven förklaringen ligga hvarföre friherren nu icke velat bilda en ny minister och ganska säkert icke heller kunnat göra det. Men derigenom att frih. De Geer undanbedt sig det höga förtroendeuppdrag, som H. M:t konungen velat lemna honom, har ställningen blifvit mera invecklad. Till någon annan kan detta uppdrag icke lemnas, ty här finnes icke någon med samma prestige. Huru går det då med den så länge omtalade ministörförändringen? Huru skola väl de finna sig tillfredsställda, som antogo sig stå taburetterna mycket nära? Och hvem skall öfvertaga justitiepostföljen? Icke blir ställningen klar derigenom att någon af statsrådets nuvarande ledamöter i ordets hela bemärkelse pressas till justitiestatsminister ad interim? En interimistisk justitieminister kan visserligen handlägga departementets löpande ärender; mon med alla de andra, de andra vigtigare, kan han icke af grannlagenhetsskäl gent emot den blifvande ordinarie taga befattning. Om man än huru grundligt som helst söker ådagalägga att oexcellensen Adlercreutz icke behöft ingifva sin afskedsansökan till H. M:t konungen, så hjelpes ju icke dermed det som har skett?