Göteborgsposten – 27 mars 1874, sida 1

Riksdags-Kaleidoskop 1874. Den 25 mars. I likhet med hvad som blef förhållandet, lå sjerde och femte hufvudtitlarne behandlades, skulle sjette hufvudtiteln — anslagen till civildepartementet — sannolikt icke hafva föranledt till några nämnvärda meningsstrider, utan dlott till åtskilliga skiljaktiga beslut, hvilka dock i fred och ro reglerats medelst gemensamma voteringar, om icke statsutskottet föreslagit, att, intill dess frågan om kommerskollegiets indragning eller omorganisation kan varda slutligen afgjord, riksdagen måtte besluta, att det för nämnde embetsverk anvisade aflöningsanslag skall minskas med 6000 kronor (motsvarande den på staten uppförda presidentslönen.) Genom denna utskottets framställning återupptogs stridstrågan om riksdagens befogenhet att ensidigt — d. v. 8s. icke gemensamt med konungen — minska de ordinarie statsanslagen. Denna fråga har redan under det nya riksdagsskicket åstadkommit bittra strider; den skulle ej kunnat upptagas, om icke de särskilda grundlagsbuden, som den berör, blifvit olika tolkade och i alldeles motsatt riktning; men klart är, att om den uppfattning af grundlagen, som statsutskottet har, skulle blifva den gällande — den behöfver icke dorföre vara den rätta — så kommer med tiden hela den administrativa makten att öfverflyttas från regoringen till riksdagen, hvilket dock icke öfverensstämmer hvarken med grundlagens anda eller bokstaf. Fastän regeringsformen t. ex. bjuder, att statsrådet skall bestå af tio ledamöter — och detta antal kan ej minskas utan med båda statsmakternas samtycke — så kan likväl riksdagen, enligt den nya grundlagstolkningen, faktiskt minska dessa ledamöters antal, genom att indraga löven för så många af dem, som riksdagen behagar, och huru begärliga statsrådsplatserna än synas vara, så är det icke troligt, att de af någon skulle vilja innehafvas utan lön. Fastän ätven grundlagen bjuder, att högsta domstolen skall bestå af tolf, högst aderton lagkunniga män, som konungen utnämner, skulle riksdagen kunna göra dotta stadgande botydelselöst, genom att indraga lönen för så många ledamöter som det bohagar riksdagen. På enahanda sätt skulle kunna förfaras med en mängd institurioner. Man skall naturligtvis säga, aft ett sådant sörfaringssätt är omöjligt. Och ganska säkert är, att de män, som skrefvo nu gällande grundlagar, ansågo lika omöjligt, att dessa skulle kunna så tolkas, som nu sker. Emellertid är det naturligt, att statsutskottets grundlagsuppfattning skulle accepteras af ganska många i båda kamrarne, synnerligast i den Andra. De flesta fästade sig väl nu företrädesvis, kanske uteslutande, vid kommerskollegiets indragning, anseende indragningen af de 6000 kronorna såsom ett påskyndningsmedel, och denna åtgärd, om än grundlagsvidrig, dock försvarad med det goda ändamålet. Frih. v. Schulizenhoim anvisade, mera energiskt än sakkunnigt, huru de bestyr, som nu åligga kommerskollegiet, skulle kunna öfverflyttas på andra verk och inrättningar, och jag betviflar alldeles icke, att kammarens majoritet nu anser friherren vara en utmärkt organisatör. Om icke hr Hedin nu användt hela sin utomordentliga dialektiska talang för utskottets grundlagsuppfattniog, så skulle dock utskottets talan nu blifvit illa utförd, ty Andra kammarens nuvarande ledamöter i utskottet äro klent utrustade, när det gäller att diskutera konstitutionela frågor. Derföre var hr