Göteborgsposten – 23 mars 1874, sida 1

ken sakkunskap, och om än den utvägen vidtages, att förelägga de institutioner, som skola rosormeras, att sjelfve föreslå, huru dervid skall förfaras, så fordras likvisst åtskilliga egenskaper för att kunna bedöma, om det föreslagna leder till det åsyftade målet. Åndamålsenligast torde väl vara, att bvar och en af de nya ministrarne beslutar sig för att sjelf utarbeta lagen till reformerando af alla de instituger, som sortera under hans departement. Han kan då, oberörd af alla yttre förhållanden, ådagalägga sin skapande förmåga och sin initiativa kraft. -Det enda betänkliga dervid är, att ibland dem, som nu anses skola utgöra den första minister-uppsättningen, torde det icke vara lätt att upptäcka någon, som hittills visat sig ega den stora organisatoriska förmåga, hvilken obestridligen erfordras. Måhända är den dock magasinerad och tages fram, då den behöfs. Mot den nuvarande ministören har anmärkts, att den visat sig svag och efterlåten, än mot Första, än mot Andra kammaren, under det att den med solidarisk sammanhållning imponerat på regenten. Om så varit förhållandet, och om det utgjort ett verkligt fel, så måste naturligtvis icke den nya ministören dertill göra sig skyldig. Men tvifvelaktigt är likväl, om riksdagen skall fördraga, att ministören mot densamma intager en styt hållning, enär ett sådant handlingssätt alls icke öfverensstämmer med det parlamentariska styrelseeätt, till hvars införande den måste medverka och för hvars införande den kommit till makten; och om ministören skulle såsom regel för sig uppställa att icke med solidarisk sammanhållning imponera på regenten, så ligger ju deri en tendens till allenastyrelse, hvarigenom de ansvariga rådgifvarnes inflytande i konseljen blir nollgradigt, och dertill torde väl allra minst de sjelfve vilja medverka. Den nya ministeren, säger man, skall vara, hvad den nuvarande icke är, ett uttryck eller en återspegling af riksdagens majoritet, enär den är ett uttryck af landets mening. Men för att nu hålla sig vid det färskasts exemple stod icke i afseende på tillägget till 80 S Reg.f. majoriteten i Första kammaren stick emot Andra kammaren? Och är det icke sannolikt, att så måste blifva förhållandet äfven i flera frågor allt framgent; hvilkendera majorieten skall då ministåren taga till ledstjerna? Skulle man icke, såsom en förklaringsgrund till de nu yppade svårigheterna att finna en ny jastitieetatsminister och att åstadkomma en ny ministr, kunna antaga den omständigheten, att man uppställt allt för stora anspråk på de blifvande ministrarne, så att de, hvilka åtrått de höga etalsembetone, nu förlorat lueten att af dem komma i besittning? Men ställningen är nu sådan, att en ny ministör måste komma till styret för att taga om hand de stora reformernas skyndsamma genomförande. Undandrager sig det parti, som vid riksdagens början proklamerade, att en py ; minister vore absolut nödvändig, förpligtoleea att medverka till bildandet af en sådan, så har ja detta parti sjelf gifvit sig ett förödwjvkande sattigdomsbetyg? Men då kar ju äfven den : nuvarande ministåören af sina motståndare fått i ett ganska karakteristiskt förtroendevotum?