Göteborgsposten – 19 mars 1874, sida 2

— —— Mrs Vicini räknade penningarne och stoppade dem i sin klädningeficka. Några minuter voro tillräckliga för uppgörelsen af återstående detaljer, och Lowder tog derefter sina egna kläder, som nu hunnit torka, och begaf sig in i sängkammaren. Här påtog han dessa kläder. Han hade slutat och höll just på att fästa Guy Tressilians urkedja i sin väst, då ett svagt ljud från sängen nådde hans öron. Då han såg upp, mötte han Guy Tressilians blick. Vid denna blick var det som om äfventyrarens hjerta för några sekunder stått stilla. Det förekom honom som om baronetens son betraktade honom med. ett uttryck af igenkännande. Han greps af en ryslig fruktan. Derefter tvang han sig att nalkas sängen, under det benen darrade under honom. Han ställde sig vid sängkanten och grep hårdt tag om sängpelaren. — Guy! Guy! hviskade han. Känner ni igen mig, gamle kamrat? Guy smålog mot honom — ett småleende så intetsägande, att det kunnat förmå en engel att gråta. — Tala till mig, Guy! sade äfventyraren i det han lutade sig öfver honom. I himlens namn, lätta min oro! En förändring for öfver Tressilians ansigte — ett sorgset, pinsamt uttryck. — Hvem är ni? mumlade ban svagt. Hvarföre stör ni mig? Jag vill ej tala! En hemsk fröjd lyste upp Lowders ansigte; men han fortfor dock med sina frågor. — Hvad är ert namn? frågade han. Säg mig blott ert namn? Tressilian såg förvirrad, orolig ut. Derefter antog hans ansigte ett melankoliskt uttryck, och han sade: — Namn? Jag har inget namn? Lemna mig, hvem helst ni är! Jag vill vara allena!