Göteborgsposten – 16 mars 1874, sida 2

— Men ej hälften så starka som de borde vara. Ni drog fördel af er myndighet och min hjelplöshet för att påtvinga mig ert frieri. Ni aktade er väl för att eroa mig, så länge vi voro i England. Ingen far kunde ha varit mer god mot sitt barn, än ni var mot mig der. Men för ett par månader sedan afskedade ni min gamla guvernant och förklarade er afsigt vara att resa utomlands. Ni satte er emot, att min gamla amma och hennes son skulle åtfölja mig, men jag ville ej lemna England utan dem. De hade varit hos mig hela mitt lif på grund af min fars önskar, och de skola: fortfarande vara hos mig, så länge de och jag lefva. Med er enda domestik och mina två trotjenare kommo vi på utländsk mark. Men ej: förr än vi uppnått Neapel visade ni er för mig sådan ni i verkligheten var, då ni kastade bort den mask af faderlig ömhet, som ni antagit, och uppträdde såsom min tillbedjare. Jag tillbakavisade er, men rå ett grannlaga och vänligt sätt för att ej såra er. Då började era förföljelser! — En förskräcklig historia, sade mr Gower hånfullt. Man skulle verkligen kunna tro mig vara ett vidunder, då man hör er framställa den. Hvad era påminnelser om min aflidna hustru, lady Feodora Gower, ha att göra med denna sak, har jag för trög författningsgåfva för att inse. Det är sannt, att ni var hennes myndling och, att hon testamenterade er åt mig. Jag tror, att hon skulle gilla mitt beslut att gifta mig med er, ty med all den svartsjuka åtrå att alltid inneha den första platsen tyckte hon om oss båda två. Hon var en qvinna, öfver hvilken man kunde ha anledning att vara stolt, sade han med eftertänksam min, ståtlig, fashionabel, utmärkt i många afseenden; men hon glömde aldrig, att hon var en earls dotter. Före vårt giftermål försäkrade hon mig, att hon aldrig skulle gifta sig med en enkling. Hon skulle aldrig bli den andra i en mans hjerta eller hem. Så länge hon efde, glömde jag aldrig, att hon var en dame af hög rang loch jag blott en vanlig man. Men allt detta är förbi pu.